Sent på natten behövs rejäla
tag för att hålla igång frusna och efterfulla
synthare och rejäla tag var vad Fixmer/McCarthy höll
på med.
Med Nitzer Ebb-klassikern "Join in the Chant"
som öppningslåt fullkomligen megaröjde också
syntharna i Apollotältet.
 |
| Douglas McCarthy kämpar för
att överbrygga säkerhetsdiket. Foto: MGB |
I vanliga fall känns det lätt patetiskt när
artister spelar låtar från sina gamla band men
Douglas McCarthy gör i det här fallet helt
rätt att blanda nytt och gammalt. Bara en sån
låt som "Control I’m here" är
ju så grymt skön live att det vore tjänstefel
att inte spela den ändå.
Fixmer/McCarthys egna material låter misstänkt
likt gamla Nitzer Ebb men vad gör det när det
är bra? Monotont är det men samtidigt tillräckligt
hårt och adrenalinpumpande att en konsert inte kan
misslyckas.
En sak stör tyvärr, det är det fyra meter
mellan första rad och scenkanten. Douglas McCarthy
känns hopplöst långt borta och publikkontakten
är nästan lika med noll på det hållet.
Detta drabbar den här typen av konserter allra mest.
Man vill vara nära scenen, man vill se svetten stänka
från sångaren, man vill vara mitt uppe i händelsen
men det är man inte här. Detta kan emellertid
inte beskyllas gruppen så nästa år hoppas
jag att arrangörerna krymper avståndet med hälften.
Detta hade varit en potentiell fullpoängare men stannar
vid att vara en grymt hård konsert med ett band jag
hoppas få se på en annan scen snart.
