Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt greppat
grejen med black metal.
För mig representerar den genomsnittliga black-orkestern
det som är fel med extrem-metall.
Det är så lätt hänt att det bara blir
ett ganska så otungt potpurri av ursinniga vansinnestempon
och urspårad vässång.
Till största delen skiljer sig inte brittiska Cradle
of Filth från denna iakttagelse.
Ibland under konserten så glimmar det till, men mestadels
låter det ”fippeli, fippeli, fipp” från
gitarrerna och sångaren Dani Filth
står på som en korsningmellan en rotweillervalp
och en pipig näverlur.
Jag kunde för mitt liv inte fatta grejen 1994 på
"The Prinicple of Evil Made Flesh”
och nu tio år, och ungefär lika många skivor
senare, är jag fortfarande lika nollställd.
Dani Filth är stygg. Foto:
MP
|
Visserligen kanske man inte ska gnälla allt för
mycket på Cradle of Filth för att konserten var
halvdan. En hel del stryk bör gå till ljudteknikern
som mixat såväl Dani som körtjejen på
tok för lågt. Kvar blir en rätt så
odistinkt ljudmatta där endast trummisen Adrian
Erlandsson tillåts glänsa med sitt vilda
smattrande och sina ursinniga blastbeats.
Det har inte undgått mig att Cradle of Filth är
stora och publiken är till stora delar extatisk och
lyder villigt när Dani vill ha ”the evil sign
of the horned goat” i luften. Men inte ens entusiasm
och glöd kan ändra det faktum att många
av låtarna saknar dynamik live.
Bättre blir det när bandets spelar ”Gilded
Cunt” från kommande plattan, en låt
som får en att hoppas lite och bli en smula nyfiken
på skivan när den släpps i september. Över
huvud taget blir det bättre mot slutet av settet, om
det beror på att jag blivit invand eller att Cradle
sparat de bästa låtarna till sist låter
jag vara osagt, men hur som helst känns det som om
konserten tar sig.
Inför extranumren så drar badet dock igång
cirka en minut av radioteater med orgel och distat prat
där det är omöjligt att urskilja någonting.
Vad jag förstått så är sådana
här bitar tänkta att sätta stämning,
men om de är helt obegripliga så gör det
inte direkt någonting för eller emot.
Första extralåten däremot är riktigt
bra, den har tydliga drag av meckdöds, med både
en skön keyboardslinga och några riktigt tunga
riff. Dani utnyttjar också mer av sin dova stämma,
något som ger honom en välbehövlig pondus.
Även sista låten ”From Cradle to
Enslave” känns mer tung än turbospattig
och får en att önska att Cradle of Filth gjorde
mer av den här sortens material.
En annan sak som förvånar mig är bristen
på scenshow. Sångerskan står och ser ointresserad
ut mellan sina partier, gitarristerna och basisten mal på
och headbangar hejdvilt och Dani posar med micken. Men det
händer inget. Om man nu skall hålla på
med gotisk skräck-blackmetall så får man
fanemig bjuda till lite och offra ett par nunnor på
scen eller nåt.
