Tack vare att The Soundtrack of Our Lives inte kan anpassa
sina egon till att de kommit för sent till sin spelning,
så tvingas den inte så Ebbot-intresserade publiken
i Apollotältet vänta extra innanbBrittiska dystergökarna
My Dying Bride går på sin scen.
Detta medför även att spelningen blir kortare,
då den annars kommer att kollidera med huvudattraktionen
Kraftwerk. Vi kan säga att det inte gör mig så
vänligt inställd till Ebbot och hans rockstjärneattityd.
Jag älskade My Dying Bride när det begav
sig. I mitten av nittiotalet var de det allra bästa
bandet i facket dystergöksmetall. Kombinationen av
Aarons sorgsna kvidande och hans avgrundsmullrande
growls, tillsammans med infallsrik musik, var oslagbar.
Du kan helt enkelt inte vara sorgsnare
än den här mannen. Foto: MP
|
Det är med inte så liten besvikelse jag inser
att My Dying Bride inte längre har någon violinist.
Det var annars vad som skilde dem åt från den
mediokra massan av dussindödsgoth. Det, Aarons röst
och det myckna användandet av piano. Visserligen är
de bägge sistnämda stapelvara i den dystrare metallen
nu förtiden, men My Dying Bride var bland de första
och helt klart de bästa på att använda det.
Denna uppsättning låter mer som ett traditionellt
hårdrocksband, särskilt då som keyboardisten
är så lågt mixad att "The Cry of
Mankind" låter rent ut sagt konstigt.
Nåja, det är fortfarande riktigt bra. Jag får
visserligen inte höra något material från
min favoritplatta "Turn Loose the Swans"
och det är bara "The Cry of Mankind" som
kommit med i settet från "The Angel and the
Dark River". Men det andra materialet är bra
och för mig blir det lite som att upptäcka My
Dying Bride på nytt.
Aaron är en riktig scenpersonlighet, han poserar något
så in i bängen. Det är sorg och lidande
för hela slanten och där han står, gråtande
med knäppta händer, ser han ut att bära hela
världens lidande på sina axlar. Emellanåt
faller han på knä eller ligger i fosterställning
och snyftar fram sina sorgtyngda texter. Givetvis framstår
det hela som komiskt teatralt, men det funkar och det bär
i en konsert med My Dying Bride.
Det är en rätt så märklig upplevelse
att se alla dessa dödsmetallare stå i publiken
med tändarna i luften till låtar som "The
Price of Beauty" och "Catherine Blake",
men det är ju det som är det geniala med My Dying
Bride. Kombinationen av symfoniskt sakralt och ursinniga
urladdningar.
Tyvärr måste jag gå innan konserten är
slut, eftersom jag vägrar missa Kraftwerk. Men på
hela taget är jag nöjd ändå och kommer
nog att börja köpa upp mig lite på de skivor
jag missat.
