Brett utbud är det som gäller

MGBs Arvikakrönika

För ett tag sen diskuterade jag public service med några arbetskompisar. En av dem har för några månader sen slängt ut sin teve och bestämt sig för att klara sig med tidningar, radio och böcker på obestämd tid.
Den killen får förklara sig många gånger inför oförstående tv-entusiaster men han är nöjd med sitt beslut. På alla punkter utom en, han saknar public service.

Inte tusan längtar han efter dokusåpor eller kanaler som uteslutande spelar uttjatad listmusik eller tröttkörda hits från 80- och 90-talet. Vad han saknar är vetenskapens värld, musikjournalen, kulturnyheterna och allt sånt man vanligtvis inte matas med ständigt ändå.

Är man som han och inte drar sig från att tälta lite då är man festivalmänniska.
Festivaler är så mycket mer än musik om man bara ser sig om.
Här finns nästan allt man kan tänka sig, för festivaler är med få undantag som små städer. Man kan lika gärna bara se på film, delta i politiska diskussioner, se på poetry slam-tävlingar eller varför inte vara med och lösa såväl små som världsliga problem som på årets Roskildefestival?

Musiken är ju givetvis det som lockar flest människor och för att en festival ska bli riktigt lyckad krävs ett lika brett utbud på scenerna.
Många har anklagat Arvikafestivalen för att genom åren snöat in på synth och svartrock men kritikerna är helt fel ute. Enligt mig är det den festival som varje år är effektivast i sin artistblandning och dessutom den festival som får fram mindre kända band allra bäst.

Arvikafestivalen känns faktiskt på nått sätt som public service, här finns nått för alla. Alla kan upptäcka nått. Inte bara musik. Och när en festival får någon att öppna ögonen för något nytt, då har den i mina ögon lyckats.

Alltså, fram för det breda utbudet, fram för upptäckarglädjen!