1. Danzig - Long way back from hell.
Vi börjar stenhårt, och minns när Danzig
klev på -91 i det vita tältet och rakt av körde
de tre första låtarna från Lucifuge precis
som på skivan. Det fina är dessutom att man genast
lockar fränder som förstått saker och ting
till tältet.
2. Metallica - Seek and destroy.
Vi fortsätter i hårdrockens skönaste tecken
och minns natten då introt ljöd över festivalområdet
och man i vild panik kubbade kilometrar för att ta
sig tillbaka in på området för att se ett
oanonnserat Metallica då de fortfarande var att räkna
med.
3. Nirvana - School.
Vi softar ner en grad med en av Nirvanas hårdaste,
coolaste låtar, och minns grungevågen som väldigt
mycket kom att förknippas med festival överhuvudtaget
i början av 90-talet. Vi minns shorts och Doc Martens,
bockskägg och tribaltatueringar, flanellskjortor och
flätor på män. Men vi minns framförallt
musiken, och tänker på vilken satans tur man
hade som såg konserten -93.
4. Nashville pussy - Go motherfucker
go!
Vi speedar upp och blir Hellacopters fast på riktigt,
inklusive hagelbrakare, och minns natten för två
år sen på grön scen. Totalparty och totalröj
i något som för tillfället framstod som
tidernas längsta och tyngsta freetempo-outro.
Man talade senare om för mig att det hade varit en
hel konsert. Skit samma.
5. Iggy Pop - Search and destroy.
Im a street-walking sheetah with my hand full of napalm.
Bara en sån sak. Vid alla osexiga människor,
Iggy har fan i mig mer energi i sin 55-åriga kropp
än alla 18-åringar i club-tältet tillsammans!
Även om den här låten ger alla möjliga
minnen kommer jag aldrig glömma energin på orange
scen -00.
6. Black Sabbath - Symtom of the universe.
I alla år har Roddan och gubbarna gett oss alternativet;
när festivalen gått på tomgång har
man alltid kunnat vara säker på Black Sabbath-festival
borta hos dem. Hela grejen kulminerade väl sen i själva
come-backen och känns kanske inte lika angelägen
längre, men vem kunde ha anat att man nånsin
skulle få se Black Sabbath med Ozzy igen?
7. Entombed - Evilyn.
Minns -92 när 70.000 människor gick omkring och
morrade en hel dag efter Entombes spelning mitt på
bleka förmiddagen. Ok, growlade då då.
Kan förresten jämföras med det året
ALLA fulsjöng lala-lalalala-lala-lalalala inför
Offsprings spelning, eller när ALLA ställde sig
mitt i närmste eld och skrek i falsett efter King Diamond.
8. D.A.D - D-law.
Går ju inte att ha ett Roskildeblandband utan DAD,
Roskildes favoriter och kelgrisar som är det enda bandet
som tillåtits spela flera festivaler i rad. Minns
speciellt konserten efter "Riskin it all"-plattan,
den när de fyllde hela orange scen. Disneyland law
- with our pistol - forskins back!
Efter hårt festande till ovanstående behövs
relax:
9. Suede - So young.
Här softas det ner kan jag lova, tid för kontemplation
och en långsam öl.
Ständigt förknippade med Roskilde efter att otal
spelningar, och framför allt för den där
första gången som gör att jag i skrivandets
stund ryser lika mycket som när jag ser "Omen".
Jag hatade Bret Anderson, tyckte Suede var mjuka killar.
Såg konserten och kapitulerade fullständigt.
Bret är en manlig kille.
10. Heather Nova - Walk this world.
Återigen i rysningarnas tecken. Att se Heather live
första gången var som en uppenbarelse; vackrare
än på bild och rösten lika klar som på
skiva stod hon där med sin telecaster. Helt enkelt.
