Där nitar är vardag

MGBs Sweden Rock-krönika

Jag kommer nog aldrig glömma första gången jag tog mig till Sweden Rock Festival, hur vi fullkomligen bepansrade oss med nitar och svarta kläder eftersom "det för en gång skull var fritt fram".
Det kändes lite på ploj att sätta sig i en bil, klädd som The Gimp och åka till Sweden Rock för att spana band som ManOwaR, Mercyful Fate och Dio. Bilstereon pumpade heavy metal under färden och man fick någonstans känslan av att man var med i "This is Spinal Tap".

Efter att sällskapets mycket storväxte deltagare halvt skrämt slag på en cyklist vid ett övergångsställe genom att slå med sitt drygt 20 cm långa nitarmband mot insidan av bilrutan, förstod vi att det här kunde bli hur kul som helst. Det fortsatte sen när vi beställde hamburgare på ett pyttelitet fik i djupaste Småland och knappt behövde betala.

Framme på festivalen körde vi sen givetvis fel i fortsatt sann Spinal Tap-anda. Vi hittade också helt fel camping och såklart missade vi också att det kostade pengar. Lite märkligt var det förstås att vi slagit upp tälten på en plan gräsmatta, mer välskött än en finare fotbollsplan. Ännu mer märkligt att campingen bara rymde några hundra gäster men vad visste vi? Vi hann som tur var slå i oss ganska bra med öl innan någon först undrade vilka vi var och då var det ju för sent att köra bort oss.

Första kvällen vandrade vi in på området och upptäckte att här behövde man inte skämmas ens för den mest urtvättade Europe t-shirt. Förbyllad gick man av och an ett tag och försökte få ihop det. Var i hela friden fanns alla hårdrockare till vardags? Kom merparten ut bara under SRF eller vad? Sen kom man förstås att tänka på hur man själv såg ut och insåg missnöjt att man inte var direkt allround-hardcore heller.

Festivalen visade sig sen snabbt vara en höjdare. Jämfört med andra svenska festivaler stod SRF ut på ett schysst sätt. Den stora grejen man direkt kände var att besökare och arrangörer alla var entusiaster, här kunde man diskutera den mest obskyra hårdrock och dra metal-relaterade skämt som ingen där hemma nånsin fattat förut.

Musiken i folks bandare gick inte av för hackor heller. Var man än gick fick man den där "ja just det"-känslan, det där hade man ju hört för länge sen, brydde sig folk fortfarande om dem nu? På scenerna stod gamla idoler avlösta av nya och musikmässigt fanns inget att anmärka på.

Givetvis är bara musiken en del av grejen med att åka på festival. Våra eskapader på campingen, våra irrfärder i samhället bredvid och allt runtomkring var halva upplevelsen och vem minns inte den teknik vi uppfann för att klara av områdets vidrigaste bajamaja?

Sånt kryddar ju också och i år hoppas jag därför på samma skrattanfall, nya camping-utmaningar och riktigt roliga konserter.