Sophie Zelmanis konsert bjuder inte på
speciellt många överraskningar.
De låtar jag förväntat mig höra från
hennes fyra skivor kommer en efter en. ”Time to kill”,
”Dreamer”, ”How’s your heart doing”,
”Sing and Dance” m fl hör till repertoaren
och till publikens förtjusning framför hon dem
på sitt eget speciella vis.
Hon
står på en mysigt utsmyckad scen med sitt band
omkring sig.
Ibland tar hon en klunk vin mellan låtarna och ibland
byter hon instrument.
Pratar gör hon inte mycket men tackar artigt, ibland
säger hon nåt annat men jag har mycket svårt
att höra vad. Hon är charmigt näpen och lite
blyg, publiken vet om det och de gillar det.
Ibland har jag svårt att höra sången ordentligt.
Hennes röst är skör och ganska djup, det
gör att den inte alltid går fram och det sänker
helhetsintrycket lite.
Spelar gör däremot både hon och bandet perfekt
och allt som allt känner jag mig nöjd med konserten.
Så mycket mer än så tar jag inte med mig
ut och jag tror inte heller jag kommer minnas så mycket
om några år.
Innehållsförteckning:
Sophie i röd klänning
Lars Halapi på gitarr
Hög medelålder
Samspelt band
