Brett
Anderson och hans band står för en av festivalens
största besvikelser.
Suede var en gång ett effektivt liveband som glödde
och gav föredömliga spelningar.
Att flera år senare se Brett Anderson springa så
mycket av och an på scenen att han inte orkar sjunga
ordentligt är hemskt.
Suede har så många bra låtar som jag
VET är bra live att man ryser när de kastar bort
hitlåt efter hitlåt.
De försöker ju inte ens göra rättvisa
åt låtar som ”Animal Nitrate”
eller ”Beautiful ones” och då blir
jag arg. Jag blir ännu argare när sångaren
i varenda låt försöker få publiken
att sjunga med.
Jag har kommit för att se Suede framföra sina
låtar, ingen annan!
Nåja, extranumren gör mig något gladare
och Mr. Anderson får faktiskt en poäng
när han erkänner att det inte är frågan
om extranummer utan bara en paus.
”So Young” låter bra och det får
mig på lite bättre humör när jag vandrar
bort från Hawaii-scenen för en öl i VM-baren.
Innehållsförteckning:
Patetiskt påhejande av publik
Suede på hård dekis
Bra extranummer
