När konserten börjar har inte allt
för mycket folk kommit på plats framför
Hawaii-scenen.
Desto mer flaggor har dock dykt upp.
Något som både jag och sångaren Daniel
Bellqvist lägger märke till ganska omgående.
31(!) stycken räknar jag till och Eskobars frontman
pekar ut sin favorit, en Bob Marley-flagga.
Eskobar spelar sin romantiska pop lite halveffektivt.
Sångaren kommer inte riktigt igång förrän
efter dryga trettio minuter.
Daniel Bellqvist röst är i vanliga fall
mycket bra men inledningsvis lyckas han inte dra nytta av
den. Efter halva konserten och några singe-låtar
senare är han dock uppvärmd och det lyfter genast
gruppens framförande.
Daniel Bellqvist, lite för passiv.
Foto: MP
|
Medlemmarna i bandet tenderar att bli lite stela och mellansnacket
är inte av nån högre underhållningsnivå.
Lite mer show skulle verkligen inte skada, även om
vem som helst fattar att det kan vara svårt att anpassa
till Eskobars musik.
Vad jag vill poängtera är att Eskobar är
lite för passiva på scen.
Ibland får i alla fall deras musik stämningen
att stiga i publiken och detta hjälper upp konserten.
På det hela gör Eskobar ett intryck som bara
når godkänt. Nåt mer behövs även
om flera låtar är mycket bra och åtminstone
en är en stor hit, jag tänker på ”Someone
new”. Med ännu fler låtar och mer uttänkt
scenshow kan jag tänka mig att Eskobar skulle lyfta
rejält.
Innehållsförteckning:
Duggregn
Stundtals bra stämning
Tråkiga extranummer
