Jag får erkänna redan från
början att jag inte är en festivalräv.
Den enda festival av rang jag har varit på är
faktiskt Hultsfredsfestivalen, ja den och Flakasands Bluesfestival
uppe i Morjärv egentligen.
Men på ett sätt är det så att om man
upplevt en festival har man upplevt dem alla.
Jo, det är sant, har man en gång somnat berusad
i ett tält och vaknat av att vara kissnödig, törstig,
svettig och spyfärdig så har man upplevt den
sanna festivalglädjen. Har du sett en kille bjuda på
hemkokt och drottningkräm ur en gravvas har du sett
allihopa.
Har du kommit hem en gång och blivit akut sjuk av
att bada i en sjö någonstans eller duscha i nära
nog nollgradigt vatten så är det som om du gjort
det tusentals gånger. Festivalcamping är ett
lidande, låt oss slå fast det redan nu.
Men på något sätt är det misären
som är det roliga med hela festivalgrejen, annars kunde
man sitta hemma i på balkongen, dricka kall öl
och lyssna på välljudande musik ur stereons högtalare.
Vem fan vill det?
Så här minns jag i alla fall min Hultsfredsfestival:
Efter att på torsdagen gått och lagt mig på
en uppumpad luftmadrass vaknar jag på en punkterad
gummifilt med sprängande huvudvärk.
Jag krälar ur tältöppningen som givetvis
är vänd åt fel håll och möter
de övriga i min lilla stam.
Jens sitter och äter kall snabbgröt ur
ett plastglas, Jens kompis (ingen utom möjligen
Jens kan minnas vad karln hette) sitter och mår dåligt
på en tältstol och MP och MGB sitter
och dricker vatten ur en flaska.
- Vatten, vatten! stönar jag och får flaskan.
Givetvis hade jag glömt att räkna med en liten
detalj, kolsyrat vatten är inte så där pangbra
att svepa om du inte är beredd på det. Ner och
upp igen med express.
Det var ren tur att en tom plastpåse fanns inom räckhåll,
annars hade vår tältplats blivit obehaglig.
Ni vet hur det är, en olycka vill ha sällskap
och inom kort hade Jens kompis tagit sig en egen plastpåse.
MP och MGB svajade betänkligt men höll stånd.
Den enda som var oberörd i sammanhanget var Jens som
förnöjt smaskade på sin blekgrå frukostgröt,
helt obegripligt (men jättekul i efterhand).
Ett dopp i den svinkalla och bakteriebemängda sjön
senare så var det dags att sätta i kontaktlinserna.
Gissa om någon okänd hade tagit ut dem ur mina
ögon och klippt sönder dem med linsbehållaren?
För så dum kan ju inte jag gärna ha varit,
med de nya kontaktlinserna som skulle avbetalas i ytterligare
sex månader?
Det är det värsta jag vet, med okända människor
som stormar in i tältet och förstör, helt
klart.
Eller så är det värsta jag vet att dricka
för mycket av den medhavda ölen redan första
kvällen. Det blev glasögonorm på resten
av festivalen hur som helst.
Som tur var så var personalen hos optikern förstående
och lät det gå som fabrikationsfel, så
jag fick en ny lins när jag väl kom hem.
När de små missödena var utredda var det
dags för frukost.
Ekonomisk som man ju är, man måste ju ha råd
att strö kontaktlinser omkring sig, hade jag bunkrat
med nudelsoppa.
Nudelsoppa utan kokmöjligheter är dock enbart
ett väldigt dåligt alternativ till salta pinnar.
Som tur är finns det alltid någon som packat
med stormköket och är villig att låna ut
det till en svältande medmänniska.
Som ännu mer tur är klarade jag mig utan olycka,
något man inte kan säga om tjejen som stormade
in i vårt läger med kanske det rödaste ben
jag någonsin sett.
Den röda färgen visade sig inte vara solbränna
utan utspilld brinnande T-röd.
Jag skall inte gå in på allt för mycket
detaljer, utan bara säga att vi såg på
hennes ansikte att detta var en dam i både nöd
och vånda så hon fick hälla vårt
nyss insamlade dricksvatten på benet medan jag, med
en oförklarlig öppen ölburk i handen, sprang
omkring och letade efter sjukvårdare.
(Du hittar aldrig en sjukvårdare på festival
när du letar, som tur är dyker de upp emellanåt
när kriser uppstår och när jag kom tillbaka
efter att ha hojtat på diverse funktionärer befann
sig sjukpersonal redan på platsen)
Vad kan jag mer minnas från Hultsfred?
Jo de aggro killarna som kom två dagar efter oss,
satte sitt tält alldeles intill mitt och sedan flyttade
sig närmre en liten bit i taget.
När det var en tre kvart kvar till Black Sabbath
kryper jag ut ur mitt tält bara för att köra
huvudet i någon annans.
Vilt svingande genom tältduken kommer dessutom en bufflig
knytnäve.
Aldrig sen att göra något korkat slår jag
tillbaka och vips kommer fyra GHB-stinna tonårskillar
med seniga överkroppar och trendriktiga små hakskägg
och började rycka upp mina tältpinnar.
Här skall vankas rammelbuljong tydligen.
Eftersom jag är en fridens man, och dessutom var i
ett sorgligt numerärt underläge fick jag försöka
gjuta så mycket olja det bara gick på vågorna
innan det var dags att gå till konserten.
Det slutade med att vi hjälptes åt att flytta
mitt tält, som herrarna var övertygade hade krupit
närmre deras under dagarna som gått, men jag
var livrädd att komma tillbaka och se tältet nedkört
i en bajamaja eller dylikt.
Så var inte fallet, morsans svindyra fjälltält
överlevde nästan hela sin första festival,
men ramponerades på lördagen av en full punkarjävel
som ramlade in med hela sin imponerande samling nitar rakt
ner på tältduken.
Revan är inte farligt lång, men det var inte
roligt att förklara för mamma.
Allt detta till trots, är jag alltid lite småsugen
på att åka på festival igen.
Det har bara inte varit möjlighet därtill.
I år blir det dock Roskilde för mig, helskönt.
Men bäst av allt, det blir till att bo på presscampingen.
