MGB minns Arvikafestivaler som flytt

När jag för första gången satte mig i en polares bil för att dra på festival var målet Arvikafestivalen. Det hela var egentligen ganska naturligt.
Jag bodde ju i Karlstad så rent geografiskt var det ett logiskt val, dessutom hade jag alltid varit inne på musik och sen den sista Grums-bon satt sina fotbollsdobbar i mitt knä var min andra hobby, sport, för länge sen övergiven.

Det jag minns mest från det första året var hur oerhört bra bandet Tool var och hur vi efteråt toksvettiga sprang i kapp till tältet som krängde cd-skivor.
Jag fick inte den eftertraktade skivan, men redan nästa måndag hade jag köpt den.
Så här i efterhand antar jag att det är den där upptäckarlusten man har när man sticker på festival som gör att man åker gång på gång.

Till andra minnen från "första gången" hör den klart misstänkta mängden batterier nån skaffat till bergsprängaren.
Jag trodde personligen att två uppsättningar räckte men tydligen uppfattades bandaren som en viktig detalj för antalet var närmre 50.
Alla som vet hur det känns att vakna upp med ett stort batteri i korsryggen kan förstå hur smärtande denna mängd var!

Ett annat minne kommer ifrån när jag stötte ihop med en polare under konserten med Entombed.
Han klarade headbangar-drabbningen galant med sina stabila militärglasögon medan jag pallade max tio minuter i fronten när allt svettigt, långt hår piskade mina ögon tills synen blev grumlig av tårar.
Det kan visserligen även ha varit blod eller svett men det var inget inte en öl eller två kunde råda bot på.

Under åren har jag åkt upp till denna sköna del av Värmland vid flera tillfällen för festivalens skull. En anledning att jag gjort det trots att jag nu bor betydligt längre bort är att festivalen är så bra arrangerad.
För utom campingen, som i sanningens namn ligger på plågsamt avstånd, fungerar allt perfekt och funktionärerna kunde knappast vara bättre.
Befolkningen i Arvika är dessutom sköna typer, ta det här med förra årets extrema översvämning, hur många klagade i TV?
Inte nån, och det oavsett om en tants älskade hus var förstört eller en bondes fält blivit obrukbara. Istället är omgivningen optimistisk och det känns där uppe.

När man går igenom banden man sett där uppe genom åren blir man ofta förvånad. "Va?! Spelade dom där?!" hör inte till ovanliga utrop direkt.
Några exempel: Tool, Entombed, Prodigy, Cardigans, Levellers, Kent, Type O Negative, Front 242, Sisters of Mercy, Moby, Rollins Band, Paradise Lost, Motörhead, Saint Etienne, Neubauten, Laibach eller varför inte förra årets vansinnesupplevelse Fantômas?

Kort sagt är artistutbudet alltid kul på Arvika.
Visst har festivalen en synth- och nostalgiklang som kan kännas trist i vissa avseenden men här finns alltid också nya, bra band att upptäcka.
Detta har festivalens ledning fingertoppskänsla för och det är därför jag så gärna åker dit om och om igen för att kanske, återigen få den där kicken jag fick den första gången.