Sumo för soffliggare

Två gigantiska män endast iklädda höftskynken står öga mot öga med varandra i ringen. De fixerar varandra med blicken och försöker förmedla enbart förakt och överlägsenhet i sitt kroppsspråk.

Långsamt för de bägge männen ner de knutna nävarna mot golvet. Båda är medvetna om att så fort alla fyra händer tar i den hårdstampade jorden är matchen igång, då är det på explosivitet man vinner.
På bråkdelen av en sekund sätter de fart och två gånger tvåhundra kilo sumobrottare rusar in på kollisionskurs i mitten av ringen.
Det är mästerskapssumo och Akebono möter Musashimaru.

På några få sekunder kan matchen vara över då den ene brottaren trängts ur ringen eller fällts ner på marken. Sumo är inte de långa utdragna matchernas sport.
Jag vill bara börja med att säga att jag funnit det näst intill omöjligt att på ett objektivt sätt förklara sumo, dels för att det är en så oerhört märklig sport och dels för att det har en så oerhört lång och traditionstyngd historia. Jag skulle kunna skriva hur långt som helst om denna företeelse men att förklara min kärlek till sporten låter sig inte göras i ord.

Det kan tyckas att sumo är en sport som bara attraherar japaner och det klientel i obskyra videobutiker som graviterar mot hyllorna med dvärgsex och "sheep lovers" men icke så.
I USA och Europa växer ett allt större intresse för sumo fram och Eurosport, som ju förvisso är hemvist åt både världens-starkaste-man tävlingar och hill climbing, sänder alla större händelser i sumovärlden.

Det finns dom som säger att för att förstå sumo måste man förstå det japanska samhället, men man kan lika gärna vända på det och säga att för att förstå det japanska samhället måste man förstå sig på sumo. Det finns inga säkra bevis på hur gammal brottningstraditionen är i Japan, men legenden hänvisar till en brottningsmatch för dryga 2500 år sedan mellan de bägge gudarna Takemikazuchi och Takeminakata om herraväldet över de japanska öarna. Takemikazuchi vann och sägs efter det ha grundat kejsarsläkten, samma släkt som den nuvarande kejsaren härstammar ifrån.

Den första gången sumo brottades mellan vanliga dödliga sägs enligt traditionen vara en match omkring 23 före Kristus mellan krukmakaren Nomi no Sukune och den fruktade bråkstaken Taima no Kehaya. De bägge brottades en längre stund tills dess att Sukune avslutade matchen med ett par dräpande sparkar mot Kehayas bröstkorg och solarplexus. Han är sedan den dagen ansedd som "Sumons fader". I dag är dock sparkar inte längre tillåtna i sumo.
Om vi lämnar legenderna och söker oss till den tidigaste historiskt belagda matchen så finns det skrivna källor som hänvisar till år 642 då Kejsarinnan Kogyoku bad medlemmar ur sin palatsvakt brottas för att underhålla sändebud från det koreanska hovet.
Även om den ursprungliga sumobrottningen skilde sig på många vis från dagens så rör det sig om en sport med väldigt gamla traditioner.

Hur brottas man då?
De två kämparna eller rikishi möts i en ring som mäter 4,55 meter tvärs över och skall på något vis få ut motståndaren ur ringen eller få honom att ta i marken med någon annan kroppsdel än fötterna.
Man får inte dra i motståndarens hår, slå med knuten näve, peta honom i ögonen eller rycka i den lodräta delen på hans mawashi, sumobältet. Annars är det mesta tillåtet.
Den genomsnittliga sumomatchen är väldigt kort och kan för den ovana åskådaren tyckas både bisarr och utan finess. Två hundrafemtio kilos späckberg rusar mot varandra vilt flaxande med armarna, men dels finns det en mängd olika tekniker att tillgå och dels skall man komma ihåg att vissa boxningsmatcher inte är särskilt långa de heller som till exempel 19-sekunders fajten mellan David Tua och John Ruiz.

Den ring, eller Dohyo, de bägge möts i byggs av sumonoviserna inför varje turnering med hårdpackad sand från ett särskilt distrikt och i mitten begraver man torreya-nötter, tvättat ris, kastanjer, tång, bläckfisk och salt. En shintopräst välsignar ringen och efter det är den helig mark. Ingen kvinna får beträda en sumoring vilket givetvis har inverkat menligt på utvecklandet av damsumo.

Innan matchen har brottarna mängder med lustiga ceremonier för sig, det skall kastas salt och det skall stampas i marken, motståndaren skall psykas och onda andar skall drivas ut. Tyvärr klipps det mesta av detta bort i Eurosports sändningar men kanalen brukar försöka klämma in lite paraderande och saltslängande som ögonfägnad för den som ser en hel sändning.

Själva rankingsystemet är strikt hierarkiskt där yokozuna, stormästaren, sitter i toppen. Genom tiderna har det bara funnits 65 yokozuna totalt, färre än vad det funnits kejsare i Japan och då kan det ändå vara fler än en yokozuna samtidigt. Just nu har sumon två stormästare, det är den 2.03 meter höge och 222 kilo tunge hawaiianen Akebono och den inhemske Takanohana som mäter in på 1.85 meter och väger blygsamma 152 kilo. Under dessa finns en mängd Ozeki, den näst högsta graden, och sedan går det ner i elva steg ner till de stackars noviserna i Mae-zumo rangen. För de i de översta fem stegen på sumopyramiden är livet lätt. De har uppassare och de behöver inte göra några vardagssysslor själva. De gör de lägre brottarna åt dem.

Det som ligger sumon mest i fatet när sporten bedöms av de oinitierade är nog brottarna själva. 222-kilos fläskberg som den väldige hawaiianen Akebono och de blöjliknande bältena de bär ger onekligen ett humoristiskt eller åtminstone mycket märkligt intryck. Men den som ser lite närmare på en match, där den ene 180-kilos giganten smidigt plockar upp den andre i ett bältesgrepp och bär ut denne ur ringen, anar gigantiska muskelknippen under det vilt svängande fläsket. Och om du någonsin sett en sumobrottare utföra Shiko, det ceremoniella sättet att stampa i marken - då brottaren med raka ben lyfter ena foten mer eller mindre i huvudhöjd, förstår du att det inte går an att vara osmidig i sumo.

I en värld där Markus Schenkenberg, Ricky Martin och andra tvålfagra spinkisar får regera ostört som rådande skönhetsideal kan det tyckas märkligt att någon frivilligt underkastar sig den träning och diet som förvandlar trådsmala japanska pojkar till dessa gigantiska späcksäckar. Men i Japan är sumobrottare sexiga, stormästarna är så gott som uteslutande gifta med fotomodeller eller kända popsångerskor och en framgångsrik sumobrottare är en folkhjälte. När karriären är över och brottaren inte längre livnär sig på chanko-nabe, en mycket mastig buljong fylld med kött, fisk eller kyckling samt grönsaker och tofu som är huvudbeståndsdelen i brottarens diet, går denne vanligen snabbt ner i vikt och medellivslängden för rikishi är måttligt lägre än för japanen generellt och därmed högre än för oss västerländska bengetter hur som helst.

Trots att Sumo är det japanskaste som finns och att det enbart utövas professionellt i Japan finns det brottare från hela världen i den översta kretsen. Jag har redan nämnt den hawaiianske yokozunan Akebono men utöver honom tävlar även ett flertal samoaner, amerikaner, mongoler, kineser och en brasilian.

Jag kan inte förklara varför jag gillar sumo, det är en upplevelsegrej, men jag råder alla att prova det åtminstone en gång i sitt liv. Det slår både speedway och VM i korpfotboll med hästlängder. Eurosport sänder de stora mästerskapen, ett varje udda månad, och en del uppvisningsturnéer så om du har kabel-TV är det bara att titta i tablåerna och bänka dig med ett par flaskor Kirin (systemets lagernummer 1552) och en rejäl skål Chanko-nabe eller ett fat sushi och hänge dig.