Stormen

"Stormen" - Pjäs på Göteborgs Stadsteater, Stora scenen
Spelas: 14/9 - 31/12 2002

Jasenko Selimovics "Stormen" är ett gränsöverskridande spektakel som lånar visuella effekter från MTV-världen och där skådespelarna och akrobaterna går från publikfriande buskiskrepliker till hisnande akrobatiska kroppsformationer och till Shakespeares klassiska repliker.

Robin Stegmar och Viktoria Dalborg i "Stormen" © Göteborgs Stadsteater

Med "Stormen" nyinvides Stadsteatern i Göteborg i september.
Efter två års ombyggnation är Stadsteatern moderniserad både tekniskt och utseendemässigt. Antalet platser har krympts från tidigare 800 till 600 och man har byggt om salongen så att man från alla platser ska kunna se scenen ordentligt. Scenen är också utbyggd mot salongen.
För teaterbesökaren känns ombyggnaden mycket lyckad.

När Stadsteatern invigdes första gången 1934 så spelades "Stormen" som premiärpjäs och den har till dagens uppsättning lånat både dekor och kläder.
Det är lite fascinerande att tänka sig att de legat nedpackade i nästan sjuttio år och fortfarande går att använda.

Till denna uppsättning av "Stormen" har Selimovic använt sig av grundtemat från Shakespeares pjäs med samma namn samt en annan av hans pjäser, "Perikles". Sedan har han vildsint broderat vidare till en mycket brokig om än stramt sammanhållen berättelse om makt, hat, flyktingars trauma, förlust och sorg, kärlek och försoning. Dessutom förekommer inslag om renoveringen av Stadsteatern i pjäsen eftersom skådespelarna också spelar en pjäs i pjäsen.
Det låter en aning förvirrande och det är det också ibland.
Jag tvivlar på att Shakespeare hade känt igen sin pjäs men samtidigt så är jag inte helt säker på om han hade ogillat det hela.
Det är onekligen en pjäs som tilltalar och troligen kan locka ungdomar till vidare teaterbesök. Värre var det med den medelålders man som troligen förväntat sig ett klassikt drama och högljutt utbrast vid garderoben: Jag tycker inte om den!

Rolf Lassgård har rollen som Prospero. En fördriven hertig, magiker, och i denna historia även regissör. Han är fantastisk i sin brytningar mellan kolerisk och våldsam regissör och förtvivlad far när han förlorat sin dotter.
Han sekunderas av Henrik Holström. Stillsamt spelande sin roll som luftanden Ariel, den som fixar allt och gjuter olja på upprörda känslor.
Caliban, spelad av Johan Rabeus, är den onde mannen som utnyttjar de värnlösa och hjälplösa samtidigt som han själv fastnar i Prosperos magiska nät. Detta monsters mor mötte enligt Shakespeares ord sitt öde så här:
"Havande blev denna häxa blåögd förd till ön och här av sjömän lämnad",.
Till sin hjälp att driva föreställningen framåt har dessa tre herrar en blandning av skådespelare och akrobater, samt fyra musiker.
De gör alla föreställningen till en mycket minnesvärd kväll.

Även om jag själv njuter av klassiska uppsättningar så instämmer jag till fullo med Selimovics i hans programförklaring att teatern måste vara delaktig och skildra sin samtid. I dagens upplevelsebrusande tillvaro måste man sticka upp, synas och bjuda in till deltagande.
Teater när den är som bäst är en fantastisk visuell föreställning som sätter igång den egna fantasin och skapar tankar, idéer och diskussionslystnad.
Några få gånger i mitt liv har jag lämnat en teater nästan andfådd, euforisk och med darrande knän och jag vill gärna ha fler sådana upplevelser och att fler får uppleva dem.
Selimovics gör ett mycket gott försök och jag kan bara säga, se föreställningen!

Innehållsförteckning:
Akrobatik på hög nivå
Flyktingar
Clowneri
Spegling av publiken
Masturbering