"Hnefatafl" och "The Hellgame"

I maj är det framförallt nya svenska spelet "The Hellgame" från Living Dead Entertainment som är spännande.
Bulldozers oförvägna speltestare tog en helkväll och kastade sig in i maktkampen mellan helvetets olika demoner.
Vi har också spelat en riktig klassiker, det cirka 1600 år gamla "Hnefatafl" (fornnordiska för rotfyllning).

HNEFATAFL

Typ av spel: Strategi
Språk: Svenska
Antal deltagare: 2
Ålder: 10 och uppåt
Speltid: 2-25 minuter
Spelet innehåller: Spelbräde, Spelpjäser
Spelföretag: Alga

Det här går det ut på:
Redan på 400-talet, långt före schacket var uppfunnet spelade vikingarna "Hnefatafl". Eftersom de var vikingar och mer begivna på råkurr och mjöd så har inte Hnefatafl riktigt lika många sorters pjäser.
Det finns två sorter, vanliga pjäser och kungen. För att göra det lite enklare för spelarna så förflyttar sig samtliga pjäser på samma sätt.

För att vara lite orginella så försåg våra hornbeprydda fornfäder spelets olika sidor med olika uppdrag. För den som spelar vikingar går spelet ut på att lotsa kungen i land på någon av spelets kantrutor.
För landborna så gäller det att slå ut vikingakungen.

Vikingarna ställer upp sin kung i mitten av spelplanen och de övriga tolv vikingarna i en ruta runt honom.
Landborna ställer upp sex pjäser mitt på varje långsida.
(Det blir fem pjäser på en rad och en sjätte på nästa rad i mitten för den som undrar)

Varje spelare får flytta en pjäs åt gången, som tidigare sagt flyttas samtliga pjäser som tornet i schack, det vill säga hur långt som helst men aldrig diagonalt.
Man slår motståndarens pjäser genom att flytta sina egna så att man har motståndaren mellan två pjäser, alltid i raka linjer och alltid angränsande givetvis.
Kungen slås genom att han har fyra motståndarpjäser runt sig, eller om hans enda lediga ruta är startrutan i mitten av spelplanen.
(Fuskigt vore väl annars eftersom kungen är den enda pjäs som kan stå på eller passera startrutan.)

Dessvärre är spelet tämligen obalanserat.
Testpanelen turades om att spela som viking eller landbo men varje försök slutade med att kungen slank iväg. Kanske för att han rör sig som en oljad blixt, är omöjlig att slå och bara behöver hitta en av de (ju längre spelet varar allt vanligare) rutor på brädet som erbjuder flykt till två kantrutor.
Kanske fann man en utmaning i att spela viking om man dragit i sig ett par rejäla stop mjöd och var fullknaprad på flugsvamp, men vi kan allvarligt talat inte komma på hur det skulle gå till.

Förmodligen kom Alga på det de med för det här spelet har gått samma väg som "Håtunaleken", "Flipp eller Flopp" och "Minister i Klistret".
Men å andra sidan lär det inte vara så svårt att hitta ett "Hnefatafl" från någon sorts tillverkare, eller göra ett själv med gråsten och kottar.
Sök på Internet vet jag.

Speltestare: Harald och Mia

Det här tyckte panelen:
Mia: "Enkelt att komma igång, inga svåra regler, tråkigt."
Harald: "Det roligaste är nog att försöka lista ut hur det skall uttalas. Hnefafaffagaffel? Hneffnatalfel? Heffaklumpfel?"

Plus:
Löjligt enkla regler
Spel av historisk betydelse

Minus:
Lika spännande som att se på medan inlandsisen kryper bakåt
Varje gång man tror att det är på väg att bli spännande går det helt plötsligt inte att stoppa kungjäveln

THE HELLGAME

Typ av spel: Strategi
Språk: Engelska
Antal deltagare: 2-6
Ålder: 14-666
Speltid: 3-4 timmar
Spelet innehåller: Spelplan, markörer, kort, tärningar
Spelföretag: Living Dead Entertainment

Man får rätt mycket spel för pengarna. © Living Dead Entertainment

Det här går det ut på:
I Helvetet pågår ständiga kamper och intriger om vilka demoner som skall kontrollera de olika sektionerna.
I "The Hellgame" tar varje spelare på sig rollen som ett triumvirat (tre stycken) demoner som skall genom våld eller list tillskansa sig kontrollen över en hel av helvetets nio nivåer.

Det kan tyckas vara ett kontroversiellt ämne för ett spel, men just eftersom helvetet varit en del av den västerländska kulturen så länge finns det ett veritabelt ymnighetshorn av anekdoter och bakgrundsmaterial att ösa ur.
Något som gör "The Hellgame" både intressant och roligt för den som kan sin Dante, gillade "Omen"-filmerna eller någon gång läst Neil Gaimans "Sandman".
Spelarna drar tre var av de totalt 21 demonerna som alla har olika egenskaper, förmågor och sin egen plats i helvetets rangordning.
Dessa demonkort utgör spelarens så kallade triumvirat.

Spelplanen är en karta över helvetet uppdelad på nio nivåer efter Dantes förlaga: "Treachery", "Fraud", "The Violent", "Heretics", "The Wrathful", "The Greedy", "The Gluttonous", "The Lustful" och "Limbo". Varje nivå har dessutom fem sektioner med charmiga namn som "The Forest of Suicides", "Cauldron of Weak Flesh" eller "Betrayers of Confidence" allt efter vilka som hamnar där när de dör.

För att vinna spelet måste spelaren kontrollera alla fem av en nivås sektioner.
Erövra sektioner gör man med sina legioner och legioner skaffar man sig genom att betala med själar. Varje sektion i helvetet som du kontrollerar producerar en viss mängd själar varje runda och dessa är The Hellgames viktigaste valuta.

Förutom legioner kan spelarna även utöva sin makt genom magi, diplomati eller genom att gå på jorden och göra onda handlingar.
Demonernas magi representeras med kort som spelaren får dra ur en hög med 109 stycken. Dessa kort kan frammana helveteshundar, oskadliggöra konkurrenter, starta en kometkult eller ett dödsmetallband.
Varje spelare har en hand om max fem sådana kort, och får dra upp till tre stycken i början av varje spelrunda. Ett för varje demon i triumviratet som inte är på något sätt ur spel. För det finns givetvis olyckligheter som kan drabba dina demoner tillfälligtvis eller mer permanent.

För att spelet skall bli omväxlande finns även en hög på 45 kort som representerar händelser i helvetet, på jorden eller i himlen. Det kan vara så att det är jul, den tid på året då människorna antingen är mycket lyckligare än vanligt eller mycket mer miserabla än vanligt, på jorden.
Eller så kan ärkeängeln Uriel bestämma sig för att vandra på jorden och göra processen kort med de demoner han stöter på. Kanske dyker Lilith, demonernas moder, upp i helvetet i någon av sina tre aspekter (oskulden, modern eller sierskan) och ställer till det för spelarna.

"The Hellgame" är ett ganska så komplext spel, som kräver en hel del av spelarna första gången. Å andra sidan är reglerna, när man väl kommer underfund med dem, ganska så strömlinjeformade för att spelet skall flyta smidigt.
Till exempel kan nämnas att strider endast pågår i tre rundor, sedan lottas en vinnare. Detta för att tonvikten på spelet inte skall ligga på att samla ihop gigantiska arméer och gå runt för att slåss.
Det som kan vara knepigt är att tolka alla magikorten, eftersom dessa är en viktig del av spelet och eftersom det finns så många olika.
Vår spelomgång ägnades rätt mycket åt uttolkning av texterna på korten för att se om den tänkta strategin över huvud taget var möjlig.
Efter ett par gångers spelande så har man förhoppningsvis kommit förbi sådana bekymmer dock.

En annan viktig beståndsdel i spelet är konceptet med tjänster och otjänster, eller som de engelska termerna i spelet säger "Favours" respektive "Disfavours". Tjänster representeras av små pentagram och delas ut av den först fallne (Lucifer dårå) för att demonerna gjort något bra. Dessa tjänster kan sedan lösas in för att man skall få djävulens tillåtelse att ta över en sektion av helvetet.
Otjänsterna är små fiskar, den som inte sov på religionshistorian kan nog gissa varför (det är ett slags ordlek med det grekiska ordet för fisk, ichthus, där man skall utläsa förkortning för Iesous Christos Theou Huios Soter dvs Jesus Kristus, Guds son, Frälsaren).
Den som har retat upp Lucifer så mycket att han fått en otjänst kan inte använda sina tjänster för att annektera områden i helvetet. Han måste istället byta in två tjänster mot att bli av med en otjänst, eller bönfalla Lucifer att ta bort otjänsterna.

"The Hellgame" är ett helaftonsspel, och även när man är van vid det så bör man nog räkna med ett par timmars speltid. Å andra sidan är det ett ganska trevligt helaftonsspel med rätt så mycket ögongodis.
Den eventuella nackdel som kan sägas är att denna förstatryckning har fått skära lite i hörnen. Den tilltalande spelplanen är bara ett stort vikt papper och de små pappersblupparna som representerar varje faktions ägande av en sektion tenderar till att blåsa bort eller surfa runt på spelplanen. (Något vi löste med färgade glaspärlor och små runda stenar i sobra kulörter.)
Illustrationerna på korten är genomgående väldigt snygga, men de olika fälten för demonernas egenskaper är tråkigt grå och stör helhetsintrycket en smula. Dessutom känns materialet i korten en smula tunt.
Detta är dock inga större fel, och hur som helst så får man mycket spel för pengarna.

Speltestare: Cissi, Niclas, Wilhelm, Anders, Jill, Harald och Mia

Det här tyckte panelen:
Harald: "Roligt om än svårt, jag hade fullt upp med att kolla på kort och lära mig regler. Designen påminner om Kult-samlarkortspelet."
Jill: "Det är lite för turbaserat, får man dåliga demoner eller taskig lottning på startsektionerna är man kokt."
Cissi: "Väldigt roligt, särskilt kul om man läst Milton."
Wilhelm: "Det passar bra ihop. Spelplanen och den övriga designen funkar bra med temat. Ser fram emot en andra tryckning med högre budget."
Niclas: "Imponerande för att vara svenskt."
Mia: "Helvete vad kul!"
Anders: "Ett spel man inte bör spela när det är ljust ute. Det förtar lite av stämningen."

Plus:
Ruskigt snygga kort och tjusig spelplan
Kul regelhäfte med massor av helveteshistorik
Sexsidiga tärningar med pentagram istället för ettor

Minus:
Tar ett tag att komma igång med
Många kort som man måste lista ut vad de gör
Budgeten gör att designen inte lever upp till sin potential