|
Rapport från en f.d oskuld
Agnes hade gjort det, debuten var tidig.
Tor också, massor av gånger.
Och många andra med för den delen. Men inte jag.
Trots att jag i sammanhanget uppnått en aktningsvärd
ålder.
När de, mina kollegor, insåg att jag faktiskt var helt
oerfaren på området såg de det som sin plikt att
hjälpa mig ur ledan.
Det skulle snart visa sig att det inte var odelat för min skull
som de med entusiasm tog sig an projektet….
Tid och plats bestämdes, jag var fast besluten om att visa
att även blygsamma erfarenheter var nyttiga sådana. Så
kom Dagen D.
Tiden var inne, tärningen var kastad, kamelen hade pissat i
hörnet.
Kort sagt - jag skulle invigas i datorspelens mytomspunna värld!
Vi var 5 personer som fullastade med chips, Coca-Cola och datorer
sammanstrålade på trettondagskvällen.
Som förstagångare behövde jag inte ta med egen dator,
Lars hade en gästdator. Självklart. Dessutom sa de att
det skulle ta alldeles för lång tid att "mojsa till"
min så den blev användbar. Det var inte precis de orden
som yttrades, men det var nog innebörden. Typ.
5 spelare - 5 burkar. Kablar högt och lågt, installering,
ip -adresser, alla sladdar in i buffen. Eller snuffen. Hubben hette
det! Tor och Fredrik i köket, Agnes, Lars och jag i vardagsrummet.
Min första bekantskap skulle bli "Unreal".
Passade min sinnesstämning ganska bra.
Agnes gav korta instruktioner: spring över till fiendeborgen,
ta flaggan, spring tillbaka och sätt den i hålet. Framåt
med
E, bakåt med D, byt vapen med R och W, titta och styr med
musen och högerklicka för att skjuta. Piece of cake!
Datorn är mitt arbetsredskap, jag har relativt mycket bakom
pannbenet, så hur jäkla svårt kan det vara? Är
väl för sjutton Fil Kand.
Ett vrål från köket om att allt är klart,
på med hörlurarna och in i den interaktiva världen.
 |
Jo tjena. Vad är upp och ned? Jag rör ju musen stilla
och fint!
Framåt…dubbelve dubbelve dubbelve...här går
det inte fort.
Jaha, fel knapp!…Sådär ja…
PANG!
Hjälp, jag är sårad! Fetfel. Jag är stendöd.
Var kom han ifrån? Hur kom han hit? Hmm...var sänker
man volymen?
Få se nu, hur kommer jag upp…
SPLASH!
Min förlängda arms inälvor ligger återigen
spridda över det interaktiva golvet.
SCHWOOOSCH - "The enemy has taken the flag, recover
it!"
Vilken flagga? Och var finns den?
AHA - man kan komma ur den här labyrinten.
"You suck" ekar datorrösten i mina öron.
Dito, burkhelsike…
PANG!
- Men vad faaan Agnes, kan jag inte få resa mig innan du dödar
mig?
- Lilla gumman du måste byta vapen om du skall ha en chans.
Vaddå byta vapen? Ja just det…dubbelve var det.
"Torman has the flag"
Jaha. Kul för honom. Själv försöker jag komma
ur borgen. Nu skall vi se…
"TA-TA-DAAA! "Blue team has won"
Vaddå vunnit? Jag menar, skall man inte typ få en massa
poäng och så?
Jodå. Lilla listan på hur många man dödat
och hur många gånger man dödats ploppar upp på
skärmen.
Segerrop från köket. Belåtna flin från mina
medspelare i vardagsrummet.
De tittar längst ned på listan.
Garv! Inte nog med att jag, självklart, dödats flest gånger.
Jag har lyckats med bedriften att få minuspoäng i raden
för antalet dödade. WARUM?
- Det blir så när man skjuter med megageväret allan
rakt in i muren, säger Agnes. Självmord alltså.
Hmpf.
Ny omgång följs av ännu en.
Jag kom ut ur borgen. Tog mig till och med över till den andra.
Sakta men säkert navigerade jag med E och D, sköt och
dog och föll över kanten.
Skam den som ger sig, man är ju en surviver.
Lika bra att förtränga den medfödda avskyn för
nederlag, de här människorna är proffs. Gör
de inget annat än sitter de framför datorn all sin lediga
tid?
Get a life…
Nästa spel är "Star Craft".
Efter en blick på skärmen inser jag omedelbart det lönlösa
i att ens försöka. Hjälp tillkallas och jag väljer
åskådarplatsen.
Små maskar som man muterar och bygger ihop till större
läbbiga grejor.
Mutera, bygga, mutera och bygga, flytta, mutera, bygga… Och?
Somnar nästan, tur man sitter på en pinnstol. Till slut
är det han som "gömt sig i ett hörn och byggt
som fasen för att sedan förstöra för alla andra"
som effektivt demolerar Tor, Agnes och Lars livsverk.
Ingé kul längre - chips- och drickapaus. Tack för
det, televerket.
Får stifta bekantskap med ytterligare ett döda eller
dödas spel, "Counter Strike", och lyckas faktiskt
kamma hem några stackats poäng.
Dricker mängder med Coca-Cola, käkar chips, dricker kaffe
och vips är klockan halv fyra.
Axlarna ömmar och ögonen svider, begrepp jag knappt kan
uttala studsar likt squashbollar i skallen.
Mina kollegor har inte missat något tillfälle att indirekt
kommentera min uppenbara brist på framgång.
Ok, ett och annat uppmuntrande ord har också hörts.
Jag har blivit dödad fler gånger än jag trodde var
tekniskt möjligt, den totala förnedringen är ett
faktum. Har spenderat åtta timmar med ett gäng datafreak
som konspirerat, använt hemliga kortkommandon, genvägar,
mångårig erfarenhet och ren elakhet.
Det finns bara en sak kvar att säga.
När spelar vi nästa gång?
Modesty
: 01-05-18
|
