Se upp i nostalgibacken!

Jag minns hur jag och Thomas helt plötsligt stod där under en radioapparat med dålig mottagning i slöjdsalen.
Vi gick i femman och var sportfånar redan då.
Det var förmodligen någon gång i december och de åkte på orter som Madonna di Campiglio och Kranjska Gora.
Vi höll ju förstås på Stenmark, precis som alla andra.

Vi bar troget våra Stenmarksmössor, trots att vi började komma upp i den ålder då man enligt vissa etikettsregler inte borde ha mössa, hur kallt det än var.
Men den här artikeln ska inte handla om Stenmark.
Honom har det skrivits tillräckligt om.
Nu kanske ni hoppas på en senkommen hyllning till Stig Strand eller Bengt Fjällberg, han med bronset från VM 1982. Eller kanske Lars-Göran Halvarsson. Eller Torsten Jakobsson.
Tyvärr måste jag göra de som när sådana förhoppningar besvikna.
Var och en av dessa backens betvingare är i och för sig värda att hyllas i sådana här sammanhang och deras tid kommer säkert.

Men det jag kanske minns mest av allt av den här gyllene epoken inom idrottshistorien är de många utländska konkurrenterna.
De som man alltid satt och hoppades skulle köra ur, om de någon gång skulle råka hota Stenmark.
De hette Petar Popangelov, Boris Strel och Paolo di Chiesa. Där fanns Osvald Toetsch, Joel Gaspoz och Jacques Lüthi. De kom från bergstrakter långt, långt bort och kastade sig med dödsförakt nerför isiga pister där det kunde finnas en fläck barmark där man minst anade det.
Med yviga frisyrer som inte doldes av slimmade hjälmar eller reklamöversållade mössor attackerade de branterna så att det kändes ända hem i tv-soffan.

Visst var det något visst med radion i slöjdsalen, när jag och Thomas nästan slogs om att ha örat närmast högtalaren när borrmaskinen väsnades i bakgrunden. Men världscupslalom blir aldrig så bra som hemma i föräldrarnas vardagsrum på övervåningen. Deras gamla Luxor när kanalerna var två och Go´morron Sverige slutade tidigare för att det var slalom.
Det var så de bäst kom till sin rätt.
Den elegante jugoslaven Bojan Krizaj, ljus ostyrig kalufs och aldrig ens skidglasögon. Bröderna Mahre från Klippiga bergen, typiskt amerikanska tandkrämsreklamsleenden och begynnande flintar som aldrig doldes av några mössor . Och, inte att förglömma, deras landsman Tiger Shaw, han som sällan fick någon framskjuten placering.
Oftast hade han startnummer 34 eller något sådant och då var backen alltid så dålig att han körde ur. Alltid i skuggan av bröderna tandkräm. Men ändå en sorts hjälte. Jag vet inte riktigt varför, men efter svenskarna höll jag nog alltid mest på Tiger Shaw. I den bästa av världar skull Tiger Woods vara döpt efter Tiger Shaw. Men så är nog inte fallet är jag rädd.

Man satt där i soffan på lördagsförmiddagarna och de nödvändiga ritualerna betades av en efter en. En skylt med bokstäverna SVT omringade av Eurovisionssymbolen, ackompanjerad av den europeiska tv-unionens klassiska signaturmelodi. Och lagom till andra strofen, en ny trebokstavskombination. RAI, ORF, NRK, allt beroende på vart den väntande bataljen gick av stapeln.
Och sedan Plex:
- God förmiddag hälsar vi från ett snöigt och lagom kallt Val Gardena. Jag talade med Gustavo Thöni i morse och…
Att vara nostalgisk över sportreportrar ligger väl inte riktigt för mig.
Men på den tiden var Plex en oumbärlig ingrediens, lika självklar som snön i backen.

Mest fascinerad var jag nog ändå över de där som kom från Liechtenstein.
En gång försökte jag hitta det där landet med det konstiga namnet i kartboken, men jag misslyckades trots att jag tog registret till hjälp.
Med pappas assistans gick det till slut och då trodde jag knappt mina ögon.
Det var ju mindre än ingenting.
Och därifrån kom alltså Andreas Wentzel och Paul Frommelt. Två av Stenmarks allra vassaste konkurrenter. Och inte blev man klokare av att Andreas syster Hanni dominerade damernas världscup stort.
Andreas, ganska kort med ständigt sönderbränd näsa. Jag tyckte alltid att han var lik Banarne. Och Paul, något längre, lite svartmuskigt grovhugget ansikte och ett helsikes temperament. En sådan som dängde staven i käpparna när det sket sig. Men ett enda stort leende när det gick bra.

Det var alltid de som kom från ovanliga länder som var mest spännande.
Bulgaren Popangelov och ryssen Zhirov, han som dog i en bilolycka när han var som bäst. Och så jugoslaverna med de konstiga namnen. Friskusen Krizaj, Boris Strel, Jure Franko. Och Joze Kuralt.
Nästan som om de kom från en annan planet.
Men från planeten Jugoslavien kom också han som satte stopp för allt det roliga.
Rok Petrovic, Rambo i slalombacken.
Att han var förste slalomåkare att använda hjälm kan han väl inte kritiseras för. Orsaken till hjälmen är mer bestickande.
När eleganter som Krizaj dansade kring käpparna körde Petrovic rätt över dem.
När spexare som Frommelt åkte över mållinjen med ett brett leende och knixade lite extra i målområdet för publiken dundrade Petrovic direkt fram till kameramannen, slängde pliktskyldigast upp skidan med märkesnamnet, för att omedelbart gå hem till hotellet och slänga i sig en näve spik. Eller något liknande.

Det kan verka patetiskt att vara nostalgiskt, men ibland måste man.
Annars kanske man inte får ha något kul överhuvudtaget.
För efter Rok Petrovic har slalomsporten undan för undan dött. Långsamt men definitivt har spikar i form av vikkäppar, konstsnö och engelska Eurosportkommentatorer slagits i kistan som leder till graven där all annan genomkommersialiserad sport finns.
Slalom blir aldrig mer som lördagsmorgnar med Plex, Tiger och Frommelt.
Plex egenhändigt klockade mellantider åtta portar före mål som aldrig blev rätt och digitalsiffror som täckte halva skärmen.
Och aldrig mer blir det som tisdagsförmiddagar i slöjdsalen. Jag och Thomas, med var sitt öra mot högtalarens brusande radioljud som fåfängt försökte överrösta bandsågar och borrmaskiner.