September - Stakka Bo: jr

Stakka Bo? Va? Vad har han gjort som är bra? Det har man hört ett par gånger. Alla känner till plattan "Supermarket", speciellt låten "Here we go" som var en av de riktiga stora radiohitsen under 90-talet.
Vad man däremot inte känner till är att Stakka Bo hållit på med annat än radioskval, för första skivan är verkligen inget annat oavsett hur nostalgiframkallande den må va.

Själv missade jag helt att Johan Renck fortsatt med något annat än att regissera videos och reklamfilmer, att han faktiskt gör annat än att syssla med trend och stil.
Det var inte länge sen jag introducerades för skivan och när jag kände igen en av låtarna som en sån där man hajat till över men inte vetat vad det var, då förstod jag också att den här skivan var jag bara tvungen att ha.
Det slog mig också att jag lyckats plocka upp skivan under rätt tidpunkt på året.
"jr." är en snygg skiva.
Både innehållsmässigt och utseendemässigt.
Det glättade omslaget är snudd på överdesignat och Johan Renck själv figurerar sminkad och datorpolerad på i princip varenda sida.
Sånt irriterar mig vanligtvis men när man hör innehållet och fattar hur grymt välgjort det är har man överseende för alla synder.

Skivans svaga parti ligger helt i de två första låtarna, de fungerar mest som uppvärmning. Tyvärr får man vänta till tredje låten "Mute" innan det goda börjar så luras inte.
Undrar just hur många som fimpat skivan efter en kort lyssning på första låten?
"Mute" hör till de bättre låtarna, sången känns om inte speciellt proffesionell faktiskt väldigt ärlig och flyter ihop med musiken bra.
Den pumpande basen och de snygga trummorna känns trots midtempo väldigt avslappnade och flöjten är vemodigt snygg.

Det är en avslappnande skiva att endera sjunka in i eller ha som soundtrack till sitt lägenhetsliv. Såhär i början av hösten när jobbandet börjar på allvar igen är den otroligt skön att sätta på och sjunka ner i soffan till.

Skivan pendlar mellan flera stilar. Depeche Mode-aktiga synthslingor (tänk "A Broken Frame") och New Order-influerade gitarrer kan när som helst bytas till jazziga ståbasar och vanliga popmelodier.
Till och med lite trummor åt drum'n'bass-hållet dyker upp ibland.
Allt är snyggt producerat, bra mixat och ibland är Nåid med på ett hörn.
Då fattar alla att soundet kan blir ruggigt snyggt. Speciellt "Love of a Woman", "Killer" och "We vie" sticker ut.
Den sista också en riktig testlåt för hifianläggningen!

Nått som speciellt slår mig är Johan Rencks otroliga smak.
Han verkar fattat exakt vad som är snyggt i olika genres, speciellt då electronica och han skäms inte det minsta från att ibland nästan bli oorginell för att ge lyssnaren exakt den form han är ute efter.

Ska man anmärka på något är det sången. Johan Renck må vara otroligt duktig på att välja ut ljud och veta hur han vill ha saker men att sjunga är inte hans starkaste sida.
Lättare melodier låter bra men i några låtar känns sången helt enkelt inte tillräckligt säker.
Nu hindrar detta inte skivan från att vara en perfekt septemberskiva, långt ifrån!
Knalla ner till din lokale skivhandlare och skaffa sen en anledning att stanna hemma en kväll.
Det finns inte många svenska skivor som är så sköna just nu!