Juni - Eric Gadd: Do you believe in Gadd

Det här är den absoluta juniplattan, alla kategorier.
Skulle det göras en "Absolute juni" skulle man bara behöva byta etikett på Eric Gadds första engelskspråkiga platta från -91.
Det säger jag inte bara för att Gadd var gotlänning tills han fyllde nio.
Eller för att plattans namn är så kaxigt, coolt och smart.
Inte ens för att jag nostalgiskt minns en alldeles speciell sommar när Gadds platta, nysläppt på vinyl, snurrade på min första stereo i min första lägenhet så gott som varje kväll.

Egentligen kan man ta vilken av Eric Gadds plattor som helst för att förnimma den där särskilda summer-in-the-city-känslan. Hans musik är som en sval drink på balkongen, nyduschade kroppar i vita linnekläder, asfalt som ännu är solvarm, en svag kvällsbris som får gardinerna att svaja och så den distinkta blandningen av bas, trummor och svängiga körer.
Blås och funkig rap-sång.
Svensk storstads-soul och en New York-promenad i Nike-dojor.
Som en blandning av smultron och cajun.

På inledningsspåret "Excuse me, Hallelujah" blandas Erics röst med bas- & trumgrund uppblandat med lätta gitarr- och synthslingor och Titiyos hey-yeah:s i bakgrunden.
En extremt laidback låt vars titel är snodd från en gatupredikant i New York.
På "Do you believe in me" är basen & trummorna ännu tyngre, men här är det blåssekvenser och systrarna Folkessons körsång som svänger loss.
"She needs my love" känns som nåt slags gospel-soul-pastisch med mycket oooaaaaa:n och i samma anda är "Take him down".
Plattans starkaste spår är "Deadstone" som är en av Gadds bästa låtar.
Den sätter sig som klister...på ett skönt sätt. Egentligen är texten lite deppig, men lite av "problemet" med hans låtar är ju att de är så sköna att lyssna på att man sällan tänker på texterna.

Svängigaste partylåten och en av de få som verkligen får en att vilja släppa loss på dansgolvet och inte bara sitta i baren och äta oliver och gunga med huvudet och diskret knäppa med fingrarna i takt är "Power of music".
"Don't you believe in the power of music, don't you believe it's the finest of them all, don't you believe in the power of music, keep dancing till you fall"
Så sant som det är sagt. "En riktig livelåt" har Gadd kallat den.
"I'll be your life" är också den lite mer dansvänlig med mycket blås och inte riktigt så där nedtonat cool som många av plattans övriga låtar.

Är det här en partyplatta?
Knappast, om du inte har städade cocktailpartyn eller vill ha bakgrundsmusik som blir en fin kuliss till sorlet i rummet. Däremot är den schysst att lyssna på när man vill komma i form inför en kväll på stan, eller varva ner efter jobbet.
Perfekt i hörlurarna på tågresan - som ren meditation.
Dessutom är Gadds musik på nåt sätt tidlös och kan funka lika bra på kräsne musikerbrorsan som på mamsen som köper en platta om året.
Och kom ihåg, killen är egentligen gotlänning.

Tips:
Skall du köpa en Gadd-platta välj "Greatest hits" som kom för några år sen. Visst missar du en del guldklimpar ur hans produktion, men de absolut svängigaste låtarna finns med. Kanske kan den dessutom tjäna som inkörsporten till ett tyngre Gadd-missbruk.