Simon och ekarna

"Simon och ekarna" - Pjäs på Folkteatern, Göteborg
Spelas: 12/10 2002 - 22/1 2003

Marianne Fredrikssons bok om den egna uppväxten, lätt maskerad genom ett könsbyte, är älskad av många. Inte bara göteborgare. Folkteatern har satt upp en pjäs baserad på boken om pojken Simon och hans uppväxt i det proletära Göteborg under 1940- och 50-talet. Föreställningen fokuserar på hans liv från tonåren fram till början av tjugoårsåldern, även om det är svårt att avgöra exakt då hans ålder ibland känns aningen oklar.

Nu har jag inte läst boken och även om jag upplevde delar av pjäsen som aningen oklara tror jag nog att det var tur att jag har boken som väntar. Föreställningen gav mig både lust och inspiration att läsa den.
Däremot så imponerar inte föreställningen som helhet.
Den är ojämn både till berättandet och till skådespelarprestationerna.

Vi följer Simons skolår på läroverket (antar jag, den omnämns endast som "högfärdsskolan") och hans vänskap med den judiske pojken Isak.
Pjäsen är full av fantastiska birollsberättelser som skymtar förbi i korta minnesbilder och som ibland lockar nyfikenheten mer än ramberättelsen.

Kristian Lima de Farias Simon är en pojke som överbeskyddas av den "goda modern" (spelad av Ulla Svedin) med en far som fostrar honom till att inte ge vika och att kunna ge en rak höger vid behov (spelad av Anders Granell).
De tre skådespelarna är nerven i föreställningen och sköter sitt jobb väl.
En familjehemlighet tär på föräldrarna, men inte värre än att det skapar en lagom nyfikenhet hos publiken fram till avslöjandet.

Pjäsen beskriver den fattiga familjen som hårt arbetande sakta tar sig upp för samhällsstegen i efterkrigstidens Sverige, men som samtidigt bevarar de positiva arbetarklassvärderingarna som till exempel att man ska ställa upp för varandra i svåra tider.
De är befriande oneurotiska jämfört med Isaks familj där modern hamnar på sinnessjukhus, fadern tärs av det förflutna och sonen kämpar med en ångest som hela tiden ligger under ytan.

Med finns också Marianne Fredrikssons svaghet för det mytiska, symboliserat av en fantasifigur från Simons barndom som dyker upp under pjäsens gång och producerar diverse tankar och funderingar i Simons skalle.
Figuren framställs bland annat som en tempelbyggare från sumerernas tidsperiod 2900 f Kr.

Scenografen Lisa Hjertén och regissör Niclas Hjulström har skapat en tidstypisk atmosfär. Den fantastiska scendekoren i form av jättelika ekblad som skiftar färg från sommarens grönska till höstens glöd gör att bakgrunden tillför det där lilla extra till föreställningen.

Tillgången till musiker på scen skapar en extra dimension och för även berättelsen framåt. Musikerna finns både som bakgrund och mer aktiva deltagare i berättelsen och musiken fångar skickligt stämningarna i pjäsen.

Pjäsen och boken handlar om att växa upp, att mogna som människa och att ta ansvar för sin nästa. Att skapa ett manus av en uppväxtskildring som sen ska hålla för en scenföreställning utan att komma upp i Nicholas Nickelbys speltid är säkert svårt och jag tycker att det märks att man inte riktigt lyckats.
Problemet gör att jag ibland upplever pjäsen som fragmentarisk.
Tanken är väl att delarna ska bilda en helhet, men det glappar lite här och där. Några biroller får dessutom lite av en buskiskaraktär och det är något som regissören borde ha stävjat.

Innehållsförteckning:
Den goda familjen
Den dåliga flickan
Den onde läraren
Den nazistiske klasskamraten
Den galna flickan
Den sadistiske militären