SAMA 2007
Trädgår'n, Göteborg 2007-04-06

SAMA, Scandinavian Alternative Music Award, firade 10-årsjubileum genom att lägga ner hela spektaklet en gång för alla. Tyvärr var det inte precis med flaggan i topp synthgalan gick i graven, då årets tillställning var en av de minst spännande

En ganska blek line-up med få överraskningar, ett stort publikfall (en bidragande faktor kan vara att Nine Inch Nails spelade i Norden under påsken och många valde det) och ett svalt intresse för prisutdelningen gjorde att det sista SAMA tyvärr inte var den explosiva final man önskat. Publiken verkade också den till stor del bestå av nostalgiska 30-plussare som var där mer för sakens skull än för att se just sitt favoritband eller ta reda på vem som kammat hem årets priser.

Att inte ta tillfället i akt och göra en grand finale med godbitar och de bästa och mest uppskattade artisterna från SAMA:s tio år känns lite märkligt. Men kanske saknades både entusiasmen och medlen för en sådan sista kraftansträngning.

Samtidigt var det med ett visst vemod som man för sista gången trängdes med svartklädda synthnördar långt in på långfredagsnatten. Att SAMA passerat bäst före-datum är klart, men även att galan lämnar efter sig ett stort hål. Det är bara att hoppas att nån tar upp tråden och med ny infallsvinkel skapar en synthgala i tiden. ©Bulldozer

S.P.O.C.K (Stora scenen) 21.15

Alexander Hoffman vet ju hur en slipsten ska dras. Med stor självdistans och humoristiskt mellansnack bjuder han och de andra synthpoparna i Sveriges tuffaste rymdband S.P.O.C.K på en hög med gamla godingar. Som gammalt "husband" på galan och med en hög SAMA-awards hemma i bokhyllan är det klockrent att de får vara med detta 10-årsjubileum.

Ringrostigheten och det nästan lite väl oseriösa spexandet hör till det som sänker konserten, men charmen och publikfrieriet skyler över det mesta. Om man säger "synthare har inte rytmen i blodet, de har den i sin CPU" och citera Hamlet medan man sprutar ner publiken med sin gigantiska vatten-bazooka så bjuder man i alla fall på sig självb riktigt ordentligt.

Och med en sån radda sköna synthpoplåtar att välja bland kan man nästan inte misslyckas.

"Det blir gamla låtar och ännu lite äldre låtar" deklarerar Hoffman till publikens förtjusning. Sern bjuds vi bland annat på klassiker som "Astrogirl", "I'm an android" och "All E.T:s aren't nice".
Att de inte spelar den bästa låten av alla "Never trust a klingon" är förstås en skandal. Eller så hinner de med den innan jag anländer framför scen, och då får jag skylla mig själv!

ELIASSON (Lilla scenen, 22.30)

Trots en beryktad svaghet för män i kilt kan jag inte påstå att jag direkt blev till mig i trasorna över denna konsert.
Anders Eliasson är f.d medlem i haussade svenska synthpop-bandet Page. Men eftersom jag aldrig riktigt fattat tycke för deras i och för sig ganska underfundiga svenska texter kan jag inte riktigt heller ta till mig samma upplägg på bred skånska levererat av en Edvard Persson-kopia med leksaksynth i handen.

Det känns som om Lilleman goes synth när det skorras skånskt från scenen. Det krävs ett otroligt starkt låtmaterial för någon som ensam ska dominera scenen utan annat än lite blinkade glitterdioder och grönt scenljus som kuliss, och tyvärr tycker jag inte Eliasson har det.

Jag konstaterar snabbt att detta inte är min melodi och funderar på om jag hade haft större tolerans om han sjungit på engelska, för de poppiga melodierna sätter sig ju ändå nånstans i bakhuvudet och klistrar sig fast.

JOHN FOXX (Stora scenen, 23.00)

Kvällens dragplåster är britten John Foxx, som en gång var med och grundade Ultravox och tydligen ases som något slags synthpionjär av kännarna. Ultravox lämnade han innan de fick sitt stora kommersiella genombrott i början på 80-talet. Själva satsade Dennis Leigh, eller John Foxx som är hans artistnamn, på en solokarriär. En sådan som gått mig spårlöst förbi, eftersom jag är uppfödd på 80-talets synthpop.

Med sig på scenen denna kväll har han elctro-dj:n Louis Gordon och i bagaget har han en helt ny platta.

Det är möjligt att Foxx vet vad han gör, men den pompösa och ändå kliniskt elektroniska musiken lämnar mig helt oberörd. Det känns varken modernt eller retro, utan helt tidlöst. På det dåliga sättet alltså.
Trots att både Foxx och Gordon står fastklistrade bakom sina synthar hela konserten så förmedlar de ändå en stark energi och rör sig som dansbandsmusiker på speed.

Det hade varit kul att ha lyssnat in sig på Foxx innan konserten eftersom jag nu har väldigt svårt att relatera till musiken. Den känns inte på något sätt lätt att ta till sig och ljudbilden är massiv och samtidigt spretig. Det känns som om man borde tycka att det är bra, eller i alla fall spännande, men jag stör mig mest på att hela soundet är så tillkrånglat arty.

CLIENT (Lilla scenen, 00.00)

Jag hade höga förväntningar på Client. Jag menar, en synthgrupp med tre svala brittiska brudar i läder, det är nåt som verkligen behövs på en synthgala där corpse paintade body-snubbar i kåpor trängs med pensionsfärdiga electroikoner och spexiga Televinken-rymdnördar.

Men trots det visuellt tilltalande, det smarta och stilrena och den utstuderade laid back-attityden så är allt jag hör ett nasalt och tunt electrosound som inte förmår beröra och allt jag ser är ett halvtrött posande som givetvist är extremt tacksamt och lättköpt för en så snygg trio.

Kate Holmes, Sarah Blackwood och Emily Mann är utan tvekan snygga på scen, men allt är lite för sömnigt new romantic för min smak. Jag saknar tryck och driv.

Jag skulle så gärna vilja gilla Clients spelning, men jag fortsätter att känna mig oengagerad. Jag lyssnar hellre på dem på skiva, i bakgrunden i en designad hotellbar medan jag dricker en drink med mycket is.

COMBICHRIST (Stora scenen, 00.55)

Eftersom jag hela kvällen håglöst avfärdat det mesta som äntrat SAMA anno 2007:s båda scener var det med belåtenhet jag kunde konstatera att norska Combichrist levererade från första sekund på scenen. Inget tjafs och mes, bara stenhård body. Själva kallar de sin musik TBM, Techno Body Music, men den påminner en hel del om klassiska body-band och annan tung industrialsynth.

Frontmannen Andy LaPlegua har ett förflutet i Icon of Coil och Panzer AG, men de båda banden framstår som trallvänlig söndagskole-pop i jämförelse med den massivt stenhårda musik som Combichrist bjuder på. Live ingår också bland andra Glis (Shaun Frandsen) och Kourtney Klein (som spelat med Nitzer Ebb) på scen. Visuellt blir det därför också väldigt mäktigt. I röken, bland stroberna och badande i det röda ljuset syns bara silhuetterna av svettiga, bara överkroppar som energiskt trummar bakom Andy, som äger scenen till hundra procent.

Det är svårt att låta bli att ryckas med i de stenhårda beatsen och jag måste överge min plats på läktaren för att tränga mig fram till scenen och låta musiken kännas från tårna till tänderna. Det går inte att stå still. Det är skitigt, brutalt och aggressivt och massan framför scenen rör sig som en kropp i trance till den hamrande rytmen.
Now we're talking! tänkte jag äntligen, och trötthet och värkande fötter var ett minne blott.

Och även om jag kanske inte direkt gick igång på sångarens osammanhängande jidder på norska om varför man borde hata den svenska polisen, och inte heller impas av bandets låttittlar som "Bulletfuck", "This shit will fcuk you up" och "Enjoy the abuse" så var både musiken och framträdandet kvällens hela behållning. Trots att Combichrist har ett tungt sound på platta är det som live-band de verkligen visade framfötterna. Att de har rutin på området visar deras fullmatade turné-schema. Just nu är de ute med nysläppta plattan "What The F**k Is Wrong With You People?" och är på världsturné med "What The F**k is Wrong With This Tour?". Under våren avverkas i Europa, i höst blir det USA och Australien.

REAPER (Lilla scenen, 02.00)

På pappret ser det här verkligen ut som nåt som skulle tilltala mig, men jag kommer av mig när första personen kliver på scenen med en tafflig Darth Maul-sminkning och fotsid kåpa och försöker svårposa styggt på ett direkt fånigt sätt. Det är så omäktigt att jag helt kommer av mig och faktiskt inte kan komma över det fast musiken sen är helt ok.

Vasi Vallis har tidigare spelat med band som NamnamBulu, Frozen Plasma och VNV Nation, men hans egna projekt Reaper låter inte alls på samma sätt. Trots att jag lämnade SAMA innan Reaper egentligen fått nån chans att visa vad de går för så har jag skaffat debutplattan "Hell starts with an H" och lyssnat på den med viss behållning. Nästa gång kanske jag faktiskt stannar kvar och lyssnar en hel konsert och kan ge en rättvisare bild. Men mitt tips blir att de skaffar nya stylister eller bättre sminköser. Det är aldrig tufft när det ser ut som om en 3-åring gått bärsärk i mammas sminklåda.

ÅRETS PRISER:
I vanlig ordning tycktes de artister som nominerats till årets priser vara lika ointresserade av utmärkelserna som publiken var. Det är kanske en av anledningarna till att SAMA känns mindre och mindre angeläget som branschgala. Att The Knife inte var intresserade av att komma och ta emot pris för årets bästa låt och årets bästa album kom inte direkt som en överraskning. Hemliga duon har ju gjort sig kända för att inte vara intresserade av rampljuset om det inte är i sammanhang som är regisserade av dem själva. Lite tråkig attityd kan man tycka - ett band är aldrig mer än sin publik och är man inte intresserad av att möta dem kanske man ska stanna hemma på sin kammare och onanera över sin egen musik in private.

Att Covenant blev valda till årets artister kändes inte heller det särskilt fräscht, men där kan man å andra sidan ge ett plus för att de var där och tog emot priset och verkade uppskatta det.

Att det sällan är de band som är nominerade och/eller får motta priset som spelar på galan gör att prisutdelningen verkar helt malplacé. Publiken verkar mest sura över att musiken stängs av och det är ett störande uppehåll mellan konserterna. Om SAMA nån gång återuppstår borde en jury med koll både nominera och utse vinnarna. På det sättet slipper man trött kompisröstning och att ett band som är långt ifrån årets band på nåt plan vinner.

And the winners are...

Årets nykomling:
Cryo

Årets album:
The Knife "Silent Shout

Årets låt:
The Knife "Marble House"

Årets artist:
Covenant

Mia Gustavsson: 07-04-09