|
SAMA 2006
Trädgår'n,
Göteborg 2006-04-14
Syntharnas årliga musikgala SAMA, långt från
P3-pop och Aveny-klubbar, lockade tusentals svartklädda musikentusiaster
till Trädgår'n i Göteborg. Trots en entusiastisk
publik, en kompetent line up och en skånsk rymdsmurf som konferencier
sänkte teknikstrul och det röriga upplägget helhetsupplevelsen.
Årets upplaga av Scandinavian Alternative Music Awards gick
traditionsenligt av stapeln under påsklidandets höjdpunkt.
Glömt är den tid då långfredagen innebar att
nöjesarrangemang och musikunderhållning var strängt
förbjudet. Det enda som verkar ha fastnat är seden med
att vara sorgesamt svartklädd för att åminna sig
Jesu lidande.
I vanlig ordning var publiken minst lika intressant att titta på
som det som hände på scenen. Ofta till och med mer. Trots
en ganska förfriskad publik så var det mest spektakulära
man kunde åse fantasifulla kreationer och
Jag blir ganska ofta förvånad över att artister
som spelar alternativmusik äntrar scenen iklädda jeans,
t-shirt och keps.
Hellooo, ni är där för att underhålla. Bjud
till lite!
Men turligt nog finns det band som tar det visuella på största
allvar och har på sig bästa gåborts-kopplet över
arméskjortan (Spetsnaz) eller kör snygga svartvita
filmprojektioner på ett skrynkligt lakan i bakgrunden (Sturm
Café) eller leker Gollum och den onda clownen från
helvetet (Das Ich).
IRIS (Stora scenen) 20.00
 Två
trallande Texassynthare (eller tre som de faktiskt är på
scenen denna konsert) som mer ser ut som Gyllene Tider än
synthare. Det är en elak beskrivning, men vad skall man säga
om bandets sceniska framtoning. Inte är det särskilt styggt
och synthigt inte. Det är trallvänligt synthpop i sommarbeige
förpackning. Skulle funka finfint som svensk sommarturné
med hela-familjen-picknick i solsken till.
Sångaren Reagan Jones ser ut som en pojkbandssångare
som vill appellera 13-åringar och man skäms inte för
att ha förstärkning av en elgitarr på scen.
Men musiken är det inget fel på. Jag såg dem live
första gången på Arvikafestivalen för två
år sen, och fastnade för deras kompetenta gladpoppiga
och refrängklistriga synthmusik, deras ödmjuka stil och
genuina spelglädje.
Samma intryck ger de denna spelning. De framstår som förvånade
över publikresponsen och när de blir inklappade till ett
extranummer verkar de inte riktigt ha planerat för ett sånt.
Eller så är det bara fejk, spel och falsk blygsamhet,
men det funkar.
Att Reagan Jones kliver omkring i lokalen mol allena som en vanlig
man efter bandets spelning förhöjer intrycket av att han
inte tar sin synthpopstjärne-status allt för seriöst.
STURM CAFÉ (Lilla scenen, 21.00)
 Jag
har nu sett Gävles stolthet, Sturm Café, spela live
en handfull gånger och det som slår mig är hur
de verkligen utvecklats sen första gången jag såg
dem.
Ju fler spelningar de har i benen desto säkrare, tajtare och
tuffare blir det. Mer självklart. De är säkrare på
scen och vågar ta mer plats.
Bodyduon har alltid haft ett bra låtmaterial som skamslöst
flirtar med EBM-klassiker som DAF och Nitzer Ebb,
men ändå satt sin egen prägel på det hela.
Skoltyskan kommer väl till använding och deras image är
klockren.
Den här spelningen har de också en snygg svartvit bildshow
i bakgrunden som förhöjer upplevelsen. Det känns
som om de har en klart genomarbetad visuell plan för att lyfta
musiken ett snäpp till.
Med första albumet "So Seelisch, So Schön!"
i ryggen har de givetvis mer låtmaterial att plocka av och
självklart ryms både singeln "Der Grosse Schwein"
och gamla klassiker som min favvo "Die Zombiejäger"
och "Stiefelfabrik".
Det enda som är negativt är att scenen som vanligt är
för liten för dem. De förtjänar mer utrymme
och mer uppmärksamhet. Vilket manifesterades genom att de inte
vann pris för varken "Bästa nykomling" eller
"Bästa artist". Tråkigt och snålt av
synthpubliken som inte röstade fram dem så långt
som de borde.
DAS ICH (Stora scenen, 21.15)
 Här
har vi ett band som vet hur en slipsten skall dras.
Galna drama queens är bara förnamnet. Sångaren Stefan
Ackermann, en Gollum-lookalike, äntrade scenen med helt
rödmålad kropp och lät med sin gummiböjliga
lekamen och sitt spastiskt minspel uppföra galna pantomimer
medan han tjackspattigt mässade och spottade ur sig bombastiska
haranger på tyska.
Bisittaren Bruno Kramm liknade en tjock ond clown i röd
domedagskåpa och kunde lika gärna ha huserat bakom en
gigantisk kyrkorgel som bakom keyboard och datorer.
Bandets musik är ett slags överdådigt elektroniskt
symfoniskt mässande i gothstil. EBM parat med klassisk musik.
Mycket effektfullt.
Bandet har funnits sen början på 80-talet och hystat
ur sig album med titlar kärnfulla titlar som "Antichrist",
"Satanische Verse", "Feuer" och
"Stigma". Det senaste, "Cabaret",
släpptes i mars.
Tyvärr, och det var ett gigantisk tyvärr, så strulade
tekniken så kopiöst att konserten avbröts 4-5 gånger
innan bandet till sist gav upp och gick av scenen i förtid.
Men Ackermann gjorde hela tiden sitt bästa för att underhålla
publiken under tiden som Kramm stod böjd över den trilskande
datorn. Det funkade förvånansvärt bra. Mäktig
allsångs-akapella av bland annat "Destillat",
smädande av Windows och Bill Gates apropå datorns
kollaps och en hel del apspel och publikflirteri.
Men när den efterlängtade "Gottes Tod"
skulle framföras fick datorn eller de högre makterna nog
för gott. Kanske var det Gud som ville göra sin existens
påmind eller så var det bara fet otur, för Das
Ich var kvällens bästa underhållning alla kategorier.
Publik, band och arrangörer (som enligt ryktet försökt
boka Das Ich i fler år) hade förtjänat en helgjuten
spelning utan strul.
STRASSE (Lilla scenen, 22.30)
 Tyvärr,
det här suger.
Ljudet är kasst och det enda som hörs ut är sångarens
falska vibrato som helt sänker varje låt.
Jag blir så pinsamt berörd av detta bands konsert att
jag måste lämna rummet efter tre låtar.
Att inte de själva heller är nöjda med ljudet är
väl både väntat och i alla fall lite hoppfullt,
men att sångaren pekar på micken och grimaserar desperat
större delen av tiden gör intrycket av tragik och pinsamhet
än större. Det känns direkt oproffsigt faktiskt.
Jag är inte precis den enda i publiken som vrider olustigt
på mig och sneglar mot närmsta nödutgång.
Hur det låter? Som en korsning mellan en bilolycka och ett
tidigt Europe med Lustans Lakejer-komplex. Och väldigt
trött och sunkigt.
Jag lyssnade mycket lite på detta band när det begav
sig, dvs i början på 80-talet, så för mig
finns inget nostalgiskimmer kring varesig band eller musik som kan
kompensera. Redan då föreföll de mig som dåliga
Lustans Lakejer-kopior.
Även LL har haft problem med att åldras med värdighet,
och inte heller i den här grenen har Strasse vunnit över
den svenska nyromantikens fanbärare. Tyvärr får
man väl säga. Jag hoppas för bandet skull att det
här var en oturlig engångsföreteeelse och att deras
konserter brukar vara bättre.
DE/VISION (Stora scenen, 23.30)
 De/Vision
är ett tyskt rutinerat synthpopband som är mycket bra
på skiva och därför inte helt oväntat gör
en fläckfri spelning på stora scenen.
Men trots att det är klanderfritt genomfört är det
inte varken särskilt roligt att se eller höra på.
Det är faktiskt riktigt tråkigt.
Framför allt får man känslan av att det kunde vara
vilket popband som helst. De sjunger på engelska och särskilt
alternativa är de inte. Jeanskillar i keps som står-rätt-upp-och-ner-och-sjunger/spelar.
Jag blir snabbt rastlös under deras spelning trots att låtmaterialet
är helt ok och de spelar flera av mina favoritlåtar.
Men det hjälper liksom inte.
Thomas Adam och Steffen Keth har klämt in SAMA-spelningen
på sin "Subkutan"-turné. Plattan släpptes
i januari och nu åker de runt och promotar den med förstärkning
av trummis och elgitarrist på scenen. Inte ett helt lyckat
drag enligt mig. De är som bäst när de kör på
det mer elektroniska soundet.
SPETSNAZ (Lilla scenen, 00.00)
 Örebroduon
Pontus Stålberg och Stefan Nilsson blir bara
bättre och bättre för varje gång jag ser dem
live.
För första gången under kvällen känner
jag att det svänger ordentligt och att publiken är med
på noterna helt och fullt.
Men precis som när det gäller Sturm Café känns
det fel att Spetsnaz spelar på en så liten scen. Den
är dessutom för låg och med en stor publik i salen
blir det nästan omöjligt att se nåt alls vad som
pågår på scenen.
Det här är EBM när den är som bäst. Hårt,
tungt och tajt. Spetsnaz har dessutom ett schysst låtmaterial
som de levererar utan pardon.
Att de spelar på alla body-klyschor som finns gör det
inte sämre.
Men att de muntligt känner sig tvugna att markera sin avsky
mot fascism visar också att de inser att deras image och stil
väcker vissa associationer, precis som mycket av EBM-musiken
gör.
Ridstövlar, brun skjorta, slips, svarta handskar och koppel
passar perfekt till nån som står bakom trummorna, precis
som muskler, linne, snagg och armybrallor passar på den som
hoppar omkring på scenen och sjunger hårt och tufft.
Men det gäller ju som sagt att inte kopplas ihop med fel sorts
politiskt ställningstagande.
Spetsnaz är ett av de band som levererar mest till publiken
denna SAMA-kväll.
VNV NATION (Stora scenen, 01.00)
 Futurepopens
finest är förstås kvällens headline. De har
spelat i Sverige ett otal gånger förut, men det hindrar
inte att de är lika taggade som vanligt och att publiken snällt
lyder Ronans minsta vink. Och det vinkas en del från
scenen.
Ronan snackar med publiken en massa. Han håller faktiskt långa
monologer, bland annat om svenskarnas alkoholvanor följt av
nåt slags analys av det svenska kynnet. Det blir lite babbligt,
men på det stora hela är det roligt och förhöjer
stämningen.
Han nöjer sig inte heller med en ljummen publikrespons utan
piskar publiken med iderliga uppmaningar att delta, dansa, sjunga
med och vifta med armarna. Det skapar också kvällens
mest engagerade publik. Det är svårt att bli besviken
på konserten. Trots att VNV Nation låter ganska olika
på skiva och live så funkar det bra. Mäktigast
är "Chrome" från senaste plattan och
gamla godingen "Darkangel".
ÅRETS PRISER:
 Årets
konferencier/prisutdelare var Alexander Hofman från
synthbandet S.P.O.C.K, som länge var snudd på
husband på SAMA (då kallat SEMA) och brukade kamma hem
ett par priser varje år. Men denna gång fick han nöja
sig med att dela ut priser till andra artister.
De enda av årets nominerade band som spelade på SAMA
var Sturm Café och Spetsnaz, och de vann inga priser så
det blev en ganska märklig och nästan lite pinsam situation
att band efter band som vunnit pris lät någon halvtafflig
skivbolagskille eller annan menlös stand in komma och hämta
priset, medan de själva inte ens var på plats.
Att SAMA och därmed publikens röster inte står så
högt i kurs är anmärkningsvärt och borde oroa
arrangörerna.
Hofman skötte sitt jobb väl, som en skånsk liten
smurf med duracellbatterierna igång. Det var aliendockor,
vinslurpande och synthdans.
And the winners are...
Årets nykomling:
Synthpoppiga Thermostatic från Göteborg som släppte
sitt debutalbum för ett tag sen. En välförtjänt
vinnare.
Årets klubb/festival:
Arvikafestivalen. Svårt att avgöra om det var väntat
eller oväntat. Å ena sidan är Arvikafestivalen den
största svenska alternativmusikfestivalen, å andra sidan
är de allt som oftast inte särskilt alternativa längre.
Årets album:
Norska Apoptygma Berzerks "You and me against the
world" spöade Alice in Videolands, Röyksopps
och Thermostatics skivor.
Årets låt:
Colony 5:s "Plastic world" fick priset i
hård konkurrens med Code 64:s "Leaving Earth",
Le Sports "Tell Noone about tonight" och
Spetsnaz "Degenerated ones".
Årets artist:
Skånska Alice in Videoland skåpade ut Apoptygma
Berzerk, Colony 5 och Sturm Café.
Mia
Gustavsson: 06-04-16
|
