Rymdskräck

Och du trodde rymden var rolig? Tänk igen.
Den är stor, tom, ödslig, oändlig och späckad av ondsinta varelser som vill äta upp oss, förslava oss eller helt enkelt bara utplåna den mänskliga rasen.
Den som inte är rädd för rymden är inte riktigt klok.
Inte helt förvånande är denna genre en av de titelrikaste.

FILM:
Alien 1-4:
(Alien, 1979)
(Aliens, 1986)
(Alien 3, 1992)
(Alien Resurrection, 1997)
Ridley Scott sköt starskottet för ett av rymdens mest läskiga monster.
Alien lever för att döda, äta och möjligen fortplanta sig. Schweizaren H.R Giger designade universums läskigaste, men sexigaste, monster. Sigourney Weaver kastade ut det i rymden och fick därefter kämpa mot det igen och igen.

Dark City (1998):
I en märklig stad vaknar John Murdoch upp misstänkt för en rad brutala mord. Efter hand märker han att något är väldigt fel och läskiga F W Murnau-monster i skinnrock och plommonstop jagar honom. Sedan blir det allt märkligare. Bulldozerredaktionen rekommenderar.

Event Horizon (1997):
Vissa gillar den här filmen. Andra inte. Ett rymdskepp inrett som ett mellanting av en sengotisk katedral och en medeltida tortyrstuga drivs med hjälp av ett konstgjort svart hål. Där ifrån bär det av via en dimension av ren ondska och ut på en hejdundrande resa i plågsamheter. Sam Neill spelar en avgörande roll i den här Hellraiser-rippoffen.

Hellraiser IV: Bloodline (1996):
En rymdstation spelar en viss roll i den här plågsamma historien som slutgiltigt tar död på allt som var coolt med Cenobiterna och den ursprungliga Hellraiserfilmen. Inte mycket till SF och inte mycket till skräck. Vi nämner den bara för att varna våra läsare.

Pitch Black (aka Nightfall, 2000):
På en planet helt utan annat djurliv bor det massa slemma monster under jorden. En gång vart tjugoandra år blir det natt och då kommer monstren upp på ytan. Turligt nog krashlandar ett rymdskepp med en psykotisk massmördare på planeten så monstren kan få lite mat.
Mer underhållande än det låter faktiskt.

Planet of the Vampires (Terrore Nello Spazio, 1965):
Mario Bava använder minimala medel när han berättar denna djuplodande historia om två skepp vilka landar på en okänd planet.
Den är inte bara dimmig och övergiven, där bor också grottlevande vampyrer! Dessa grottvarelser gör vad vampyrer brukar göra - de suger blod!
Ett verk från 1965 och därför inte vad normala människor brukar kalla skräckfilm...

Queen of Blood: (1966)
Roger Corman ligger bakom denna lågbudgetfilm med skådisar som John Saxon, Basil Rathbone och Dennis Hopper.
Dessa gentlemän undsätter en rymdkvinna från sin döende planet och för henne till jorden. Där tackar hon för hjälpen genom att suga livet ur alla som vågar komma i närheten. Filmomslag som basunerar ut vampyrer, skräck och rymd lockar den mest inbitne i fördärvet...

Rovdjuret 1-2:
(Predator, 1987)
(Predator II, 1990)
Bulldozerredaktionens älskling Arnold stöter i sydamerikas djungler på storviltjägaren från en annan planet. Rovdjuret jagar de farligaste varelserna i universum och efter en aperetif på statister har turen kommit till herr Österrikare. Vem som visar sig vara elakast i slutändan behöver väl inte betvivlas.
Rovdjuret är ett av favoritmonstrena i genren och i både serietidningar och datorspel har det fått gå matcher med Alien-kreaturet för att avgöra vem av dem som är hårdast. Givetvis skulle Arnold piska upp dem bägge två med händerna bakbundna.

Species 1-2:
(Species, 1995)
(Species 2, 1998):
H.R Giger fick i uppdrag att designa monstren i den här smålustiga historien om hur sexiga rymdvarelser i brunst vill förinta mänskligheten. Inte direkt vad vi på Bulldozer skulle kalla någon toppenfilm men i jämförelse med sämre försök i genren så är den nog sevärd.

Supernova (2000):
Ett rymskepp svarar på en nödsignal, efter att ha sett ett par filmer av den här sorten så vet man att nödsignaler är en dålig idé.
Ingen har någonsin funnit sant nödställda i den andra ändan av signalen.
Plötsligt befinner sig besättningen på första parkett när en supernova föds.
Att ta sig därifrån är en god idé, synd bara att den nödställde de plockade upp har sina egna åsikter om vilka som får följa med tillbaka.

The Blob (1958 och 1988):
En stor rödrosa geggklimp från yttre rymden terroriserar en mellanamerikansk stad. "Alla sprang omkring och skrek och så kom blobben in i köpcentret och rann ut över allting." Så sammanfattar en av Bulldozerreds medarbetare sin blobb-upplevelse. Tilläggas bör att den här filmen, precis som varje seriös rymdskräckis, finns i minst två versioner. En från 1958 och en från 1988.
Ni får själva gissa vilken som är bäst.

The Thing (1982):
John Carpenter är väl den regissör de flesta förknippar med den här kultklassikern. Men Christian Nyby, mest känd för "Bröderna Cartwright" och Bogart-klassikern "Den stora sömnen", berättade historien om rymdmonstret på Antarktis redan 1951. Nybys version har vi inte sett, men Carpenters är ett måste för alla konnässörer av genren.

Videodrome (1982):
Framtiden är TV-mediet. Framtiden är maskinen. Framtiden är budskapet.
En stackars TV-producent blir under sin jakt på kittlande porrvåld och våldsporr indragen i en oerhört psykedelisk komplott. Det här är David Cronenberg när han står på topp.

TV:
Twilight zone (1959-1964)
Outer limits (1963-1965)
De två klassiska rysar-sf-serierna. Kända inhopp av storheter som Leonard Nimoy och William Shatner (Star Trek) gör de här två TV-serierna till riktiga milstolpar i TV-historien.
Har bägge körts i nyare utgåvor med blandat resultat. Det är inte riktigt lika kul nu som det var då eftersom det inte längre går att bygga en hel filmgenre på kommunistskräck.