Russian Ark

Originaltitel: Russki kovcheg
Regissör: Alexandr Sokurov
Land: Ryssland
Språk: Ryskt tal, engelsk text
Längd: 1.36
År: 2002

Salong:
Folkan, Folkteatern, se tidigare kommentar.
Folkteatern passade dessutom på att göra lite reklam för kommande uppsättningar genom att låta en skådespelare "gå fel" och framför filmduken recitera några repliker från pjäsen "Festen" som har premiär på scen i vår.

Förfilm:
Filmen som annonserats i programbladet under namnet "Selma" hade hunnit byta namn till "The north went mad".
Filmen var resultatet av förra årets CineBosniastipendiat Aida Begics ansträngningar. Hennes märkliga historia handlar om ett plötsligt dödsfall och hur ett antal olika människor reagerar när de tror att det är just de som har tagit livet av den döda Selma.
Dessutom presenterades kommande års stipendiat, Alma Becirovic .
Hon får också 100.000 kronor att göra en film för. Den kommer givetvis att ha premiär på nästa filmfestival i Göteborg.

Om filmen:
"Russian Ark" ingår i temat "Kritikerveckan" och en amerikansk filmjournalist med det svenskklingande namnet John Anderson var på plats i salongen för att tala sig varm för filmen. Vilket han i och för sig inte riktigt vågade.
Han ville att vi skulle tycka om filmen, men inte ge oss för högt ställda förväntningar som den kanske inte skulle leva upp till…
Filmen är resultatet av sju månaders repetition och en tagning (egentligen två för den första misslyckades tydligen på grund av batteriproblem med kameran eller liknande).
John Anderson kallar filmen "världens bästa spökhistoria", och det är om möjligt i alla fall den vackraste spökhistoria jag har sett.

Handling:
En man, den person som berättarrösten tillhör, upptäcker att han blivit osynlig och hamnat vid Eremitaget* i St Petersburg i ett helt annat århundrade än sitt eget.
När han irrar omkring för att försöka få något begrepp om vad som hänt träffar han på en gengångare. En cynisk markis i svarta kläder som till sin stora förvåning hamnat i Ryssland, pratandes ryska.
De två följer några officerare och deras hålldamer och smyger bakvägen in till en bal. Bland långa korridorer och vindlande gångar träffar de på både Tsar Peter och Katarina den stora liksom den sista tsarfamiljen, Romanov.
Det hela berättas genom antydningar och är man dåligt bevandrad i rysk historia, eller historia överhuvudtaget, försvinner lite av effekten och kvar blir en kostymfilm. (På väg ut ur salongen hörde jag två killar bakom mig som beklagade just sin brist på historiska kunskaper.)

Filmen är oerhört vacker och man förförs av den ryska berättarröstens lena stämma och de svepande kamerablickarna.
Slutscenens promenerande nerför trapporna kunde nog ha kortats en bra bit. Cirka tvåtusen statister användes i masscenerna och det är en jäkla massa människor (vilket resulterar i en eftertext nästan lika lång som filmen).

* Eremitaget i St Petersburg är idag ett gigantiskt konstmusem och består av ett flertal byggnader som går under samlingsnamnet Eremitaget.
Det byggdes etappvis under cirka trettio år från 1750 och framåt.
Färgen på palatset går i isgrönt för att matcha Nevan en gnistrande kall vinterdag. Därav namnet på Vinterpalatset, som är en av byggnaderna.
Lilla eremitaget byggdes enkom för den europeiska konstsamling som Katarina den stora köpte och några av målningarna kommenteras vasst av gengångaren. Katarina den storas son flydde Vinterpalatset och byggde sig ett eget.
Tsar Alexander I återintog senare Vinterpalatset som bostad och tsarfamiljen stannade där till det bittra slutet, även om de från revolutionen 1905 vistades där alltmer sällan. Eremitaget består av 650 salar och bara att gå rakt igenom är en sträcka på 22 kilometer.

Innehållsförteckning:
Uniformer
Svepande kjolar
Ansiktsmasker
Snö
Betjänter

Carin Thärnström : 03-02-01