|
Flyg som Han Solo
Rymden, den är stor - ofattbart stor.
Faktum är att den är så groteskt gigantisk att vanligt
hederligt folk inte kan föreställa sig hur stor den är.
Något av de dimensionerna rymmer förmodligen hur mycket
som helst.
När man tänker närmare på saken så rymmer
ju rymden allt, det ligger i sakens natur så att säga.
Så rymdspel, vad kan man säga om det?
Det här kommer bara att handla om spel där man flyger
omkring i ett rymdskepp. Givetvis finns det andra spel som får
plats under rymdspelsparaplyet, men för att beskriva dem alla
skulle behövas fler än en artikel.
Det började, som så mycket annat, på det sena sjuttiotalet/tidiga
åttiotalet. Rymden hade givetvis fascinerat folk redan tidigare,
men nu fanns det en ny kanal för kreativiteten - datorerna.
Nästan lika länge som det funnits konventionella datorer
har det funnits datorspel och när grafiken gjorde sitt stormande
intåg i hisnande monokromt utnyttjades den kvickt för
att förverkliga en av människans äldsta drömmar
- att flyga till stjärnorna.
"Space war" är av många ansett som det
första rymddatorspelet.Det var skrivet för stordatorer
och gick ut på att man i en raket kämpade mot en annan
raket samt dragningskraften från ett svart hål i mitten
av spelplanen.
"Space war" ansågs dock som för avancerat för
att slå som spelautomat, den plattform där rymdspelen
fick sitt stora genombrott för massorna. (Inte alla hade en
stordator hemma.)
I rask takt dök spelen upp:
"Space Invaders" - onda rymdvarelser bombar jorden
och måste skjutas sönder av spelaren.
"Asteroids" - onda rymdvarelser och stora stenblock
hotar spelaren som måste skjuta sönder dem.
"Defender" - onda rymdvarelser hotar snälla
små gubbar som spelaren måste plocka upp, allt medan
han eller hon skjuter sönder rymdvarelserna.
|
|
|
Den gröna blippen är
en alien, de små röda figurerna är små
snälla gubbar. Den grå med lite lila i är
Defender. Tänk så mycket roligare livet
var innan de mäktiga grafikkorten tog över spelbranchen.
|
Faktum är att det i början var frågan om en hiskelig
massa skjutande, att öppna dialog med rymdvarelserna och försöka
sig på fredlig samexistens var det inte tal om.
Det är en seglivad trend, konflikter har en väldigt viktig
roll även i de flesta av dagens rymdspel.
Undantagen är lätträknade, mest ambitiöst på
det planet kanske gamla goda "Captain Blood" från
1988 var. Spelaren drog omkring i ett universum med jättemånga
planeter och stötte då och då på en främmande
livsform som kommunicerade med pip och visslingar. Sen skulle man
lista ut vad de olika pipen betydde och försöka förstå
vad varelsen ville ha.
Spelet blev ingen större kassasuccé, trots att man ibland
fick skjuta på rymdvarelserna.
När grafiken började bli lite bättre, ungefär
samtidigt som Commodore 64 gjorde sitt segertåg genom tonårsrum
världen över, ville man förverkliga den där
gamla drömmen om att flyga till stjärnorna.
Tänk att få sitta i förarsätet på sitt
eget rymdskepp och färdas galaxen runt i jakt på äventyr
och pengar, inte helt olikt Han Solo i Star Wars.
Svaret som kom att dominera många år framöver var
"Elite" från 1988.
Ett enkelt spel. Du satt i cockpit på ditt lilla fraktskepp
och färdades med varor mellan olika planeter. Köpte där
det var billigt och sålde där det var dyrt.
Givetvis var man tvungen att försvara sig mot hiskeliga rymdpirater,
eller också kunde man välja att bli en själv och
råna intet ont anande handelsmän.
Spelet är en av datorhistoriens största succéer
och nog ett av de datorspel som översatts till flest olika
plattformar. Det fanns till Amstrad och C64, det fanns till Amiga,
Atari och Apple II och när de första PC-datorerna kom
släpptes "Elite" till dem.
|
Rymdduellerna i "Elite"
höll ett högt tempo. Svårigheten låg
i att alla skepp rörde sig i ett tredimensionellt rum.
Här ses en rymdpolis fly undan den mäktiga laserbeskjutningen.
|
Rymden, det återkommande temat i så många spel,
urvalet är enormt.
Flera gånger har ett rymdspel revolutionerat branschen och
skapat en helt ny genre.
Andra gånger har det varit så trist att inte ens den
mest inbitne kunnat stå ut.
"Apollo"-simulatorn är nog mitt favoritexempel.
Med stenåldersgrafik och en total avsaknad av action fick
spelaren känna på hur det är att flyga ett varv
runt jorden. Vrid på ett par rattar, be till valfri gud att
räkneverket är rätt inställt. Upplev dramat
när andra steget inte lossnar riktigt i tid. Titta på
de oerhörda mängderna reglage och mätare.
Allt utspelar sig i realtid och du får inte ens uppleva tyngdlöshet.
Realism är rymdspelet fiende nummer ett.
När "Elite" 1993 fick sin efterlängtade uppföljare
var förväntningarna högt skruvade. Realismen skulle
vara total.
Det var den, fysiken var faktiskt så realistisk att minsta
häftiga manöver förpassade dig i en elliptisk omloppsbana
runt närmsta sol.
Energin som krävdes för att bryta den banan var så
stor att du tömde ditt skepp på bränsle. "Elite
II - Frontier" var inte ett spel för den som längtade
efter storslagna rymdstrider.
Allt det här var givetvis bara substitut.
Inte ens den väldigt underhållande rymdoperan "Wing
Commander" kunde mäta sig med känslan av att
flyga sin egen X-vinge över Dödsstjärnan.
Det fattar ju vem som helst. Lucas Arts (ja, den Lucas) förstod
också det och utnyttjade sin licens på namnet till att
skapa "X-wing".
Spelet som fick hur många som helst att önska de hade
en PC.
Med oerhört flott grafik och fantastiskt ljud fick vi på
det tidiga 90-talet uppleva hur kraften var med oss.
X-wing fick en hel rad uppföljare, det ena flottare än
det andra och i slutet på förra millenniet fick vi äntligen
köra Årtusende falken, eller åtminstone
ett mycket likt skepp, i "X-wing Alliance".
Cirkeln var så att säga sluten.
Harald
Åberg : 01-05-15
|
