Roskildefestivalen i korthet

Roskilde 2001 var en tillställning som klart präglades av förra årets olyckshändelse då nio ungdomar krossades av publiktrycket under Pearl Jams spelning. Betydlig färre biljetter än vanligt hade sålts och säkerheten hade fått extra möda nedlagd på sig. Helhetsintrycket var en klart schysst festival trots att det billiga tältet inte stod pall för ett plötsligt ösregnande och att någon stal torra kläder från oss.

För att minska på publiktrycket hade festivalledningen byggt publikfållor framför scenerna, publiken fick köa för att slussas in och väl inne kunde de röja ganska friskt utan att riskera några större klämskador. Om man stod längre bak där inga fållor fanns var det lite mer tryck dock. Risken är att farozonen bara har flyttats längre bak men att olyckor kan hända igen.

Av de konserter vi han se fastnade följande i minnet:

Amerikanska skumrockarna Tool var jäkligt bra. Helgjuten och proffsig konsert, kanske lite för konstnärligt dock. Mot slutet var det nog bara de allra mest fanatiska Tool-fansen som inte kände att det var lite långt..
Saknade personligen fler röjiga låtar. Men om man gillar Tool så var det en given succé. Själva konceptet var konstärligt svårsmält med James Maynard Keenan som stod iklädd endast kalsonger och sjöng till en bakgrund av videoskärmar. De enda orden denne publikmagnet yttrade under hela konserten var:
"The world needs more creative people, the bad guys are winning. Take whatever you're feeling right now and make something positive of it."
Ändå var det en kanonkonsert.

Mest överraskande var eX-Girl, en Japansk mangelgitarrtrio. Påminde lite om Sahara Hotnights möter the Spotnicks, med ett plastigt rymdtema som gav klar mangafeeling. Väldigt roligt och fick toppbetyg i Roskildes dagstidning som ett av två band. Mycket hög uddafaktor.

Bob Dylan var ett givet dragplåster och samlade mycket folk. Men det blev snabbt alldeles för träigt så vi gick. Dylan själv verkade stelopererad och kompmusikerna ägnade sig åt allt för mycket kompetent musikeronani.

Nick Cave var festivalens klara höjdpunkt. Utnämnd till bästa konsert i Roskildes tidning. Till skillnad från konserterna under vårens turné var det röjjigt och Nick inledde med flera rockiga låtar han for omkring som en galning på scen och lät Pianot stå och samla damm på scen. Publiken var helt klart med på noterna och gav sitt stöd.
Vi stod framför scen i en av de tidigare nämnda fållorna. Det lastade av väldigt bra och vi kunde koncentrera oss på att njuta av konserten.
Dagen därpå under PJ Harveys konsert, stod vi inte i en fålla och det märktes. Det blir väldigt högt tryck lite längre bak.

Sista dagen spelade The Cure sin enda spelning denna sommar. För att kompensera att spelningen förra året ställdes in, de skulle ha spelat direkt efter Pearl Jam, kom de från studion där de spelar in sin kommande platta. Utan att ha repeterat drog The Cure av en två timmar lång och väldigt stämningsfull konsert som en hyllning till förra årets dödsoffer.
Det var vissa problem med ljudet, annars var spelningen enormt bra med mest lite lugnare och mer stämningsfulla låtar.
Alla i bandet var klädda i svart och inte en fotbollströja eller annat larv syntes. Efter ett kortare peptalk återvände bandet och rev av tre lite poppigare låtar. Radioplågan Friday I'm in Love lyste dock med sin välsignade frånvaro.
På det hela taget var det en mycket lyckad festival, allt gick lugnt till vad vi kunde se och flera mycket bra konserter. Så här i efterhand är det svårt att säga om Nick Cave eller the Cure var allra bäst men vi är då väldigt nöjda med vår festivalupplevelse.

Niclas Stenberg och Cissi Krona : 01-07-02