|
Russ Meyer - den begåvade
snuskgubben
Bröstfixerad snuskgubbe eller nydanande filmkonstnär?
Synen på Russ Meyer varierar, och det kanske inte är
så konstigt med tanke på att hans filmer nästan
alltid kretsar kring ett och samma tema: Halvklädda kvinnor
och deras behag. Men snuskgubbar kan också vara begåvade.
 1936
köpte Lydia Meyer en enkel filmkamera till sin då
14-årige son.
Om hon hade vetat vad det skulle leda till hade hon kanske köpt
en låda tennsoldater istället. För denna kärleksfulla
handling blev startskottet för en filmkarriär som inte
liknar någon annan.
Russ Meyer är idag Amerikas, ja kanske hela världens
okrönte "nudie-king", med kultförklarade filmer
som "Faster, Pussycat! Kill! Kill!" och "Beyond
the Valley of the Dolls" på sitt samvete.
Hatad av kritikerna men älskad av sin publik, är den idag
80-årige Meyer en ikon inom den så kallade sexploitationfilmen.
Under sin drygt tjugoåriga karriär som filmmakare utvecklades
han ständigt, utan att för den skull gå över
gränsen till hårdpornografi. Och ingen av hans filmer
har enligt honom själv gått med förlust.
Men det hela började alltså med den där kameran
som hans mamma köpte 1936. När andra världskriget
startade några år senare tog Meyer värvning som
filmare och kom att tillbringa större delen av kriget med att
dokumentera de amerikanska truppernas framskridande genom Frankrike.
Väl hemma igen hoppade Meyer på olika ströjobb,
både som filmare och fotograf, bland annat för Playboy.
Genombrottet kom 1959, då han med hjälp av en medfinansiär
lyckades skrapa ihop tillräckligt med pengar för att göra
sin första egna spelfilm, "The Immoral Mr. Teas".
Det hela blev en komisk 16 millimetersfilm utan synkroniserat ljud
där Meyers gamla kompis Bill Teas spelar ett cykelbud
som åker runt och tjuvkikar på halv- och helnakna tjejer
i 63 minuter.
Trots sin svaga handling blev filmen en enorm succé eftersom
den blåste nytt liv i en tämligen avsomnad och fantasilös
nakenfilmsgenre.
Meyer demonstrerade hur det för en skicklig fotograf var fullt
möjligt att överföra herrtidningarnas pinuppor till
det rörliga filmmediet, och för detta fanns uppenbarligen
ett stort intresse.
Filmen ledde till en explosion av så kallade "nudie-cuties"
som höll i sig i flera år.
Meyer gjorde själv flera stycken, bland annat "Eve
and the Handyman" med hans dåvarande fru Eve Meyer
i huvudrollen, och "Wild Gals of the Naked West!",
en egendomlig musikalisk sex-buskisrulle i westernmiljö som
känns som en tidig förlaga till Benny Hill.
Men snart började intresset för den här typen av
filmer svalna, mycket beroende på dess näst intill obefintliga
handling.
Det var dags att pröva något nytt och 1964 kom "Lorna",
en film som markerade början på en ny era i Russ Meyers
filmskapande. Meyer, som i vanlig ordning både skrev, regisserade
och filmade, ville gå vidare och utvecklas som filmmakare.
"Lorna" är en våldsam historia om en kvinna
vars make är oförmögen att tillfredsställa henne
sexuellt, vilket driver henne till otrohet med en förrymd brottsling.
"Lorna" skilde sig på flera sätt från
hans tidigare filmer. Dels genom den betydligt mer genomarbetade
intrigen, men även genom den kombination av sex och våld
som skulle återkomma i många av Meyers följande
produktioner.
Det är också här vi hittar början till de standardinslag
som hädanefter skulle bli hans kännetecken: ovanligt storbystade,
dominanta kvinnor med omättlig aptit på sex, och halvkorkade
machomän, beredda att göra vad som helst för dem.
I "Lorna" använde Meyer för första gången
"riktig" 35 millimetersfilm, och av ekonomiska skäl
gjordes filmen därför i svart/vitt. Däremot var ljudet
synkroniserat, vilket naturligtvis gav helt andra möjligheter
till karaktärs- och handlingsutvecklande dialog. "Lorna"
var något utöver de tidigare rent voyeuristiska pinup-filmerna
och åter igen gjorde Russ Meyer succé, denna gång
som föregångare inom en våg av filmer man skulle
kunna beskriva som våldsamma sexdramer.
Åren mellan 1964 och 1966 kom att bli Russ Meyers svart/vita
period, där filmer som "Mudhoney" och "Motorpsycho"
innehöll liknande ingredienser som "Lorna": sexuell
frustration kombinerad med actionfyllt våld och hårdkokta,
stereotypa karaktärer. Den viktigaste filmen från den
här perioden är utan tvekan "Faster, Pussycat!
Kill! Kill!" – idag en riktig klassiker och av många
ansedd som Meyers bästa.
"Faster, Pussycat!..." handlar om tre minst sagt hetlevrade
go-go-dansöser med smak för snabba bilar. Efter att trions
ledare Varla "råkat" ha ihjäl en kille som
gjort misstaget att sätta sig upp mot tjejerna, drar gänget
vidare till en avlägsen ranch där de försöker
blåsa en gammal elak gubbe och hans två söner på
alla deras pengar. "It will leave a taste of evil in your mouth"
var en av filmens slogans och nog finns här ondska så
det räcker och blir över, även om det idag är
svårt att riktigt ta filmen på allvar.
Däremot får syndarna alltid sina straff i Meyers filmer.
"Faster, Pussycat!" slutar med att i stort sett alla dör,
och regissören tycks genom detta mena att rättvisa har
skipats.
1967 Kom Russ Meyers första 35 millimeters färgfilm, "Common-Law
Cabin".
I och med denna film flyttade Meyer fokus från våldet
till en allt mer utvecklad intrig, dock fortfarande med sex som
den viktigaste komponenten.
Filmer som "Good Morning and Goodbye!" och "Finders
Keepers, Lovers Weepers!" följde, och gemensamt för
alla var deras humor, teman kring otrohet och – den i sammanhanget
något egendomliga – moralismen.
Otrohet och våld måste straffas, men först efter
att publiken fått gotta sig ordentligt åt både
nakenhet och slagsmål.
Meyer hade under åren kontinuerligt utvecklat sin klippteknik,
vilken i någon mån kompenserade för andra svagheter
i produktionerna. En av hans grundregler var att aldrig välja
en skicklig aktris framför en med snygg kropp, något
som ofta resulterade i bristfälligt agerande. Att han dessutom
av kostnadsskäl spelade in nästan samtliga filmer i avlägsna
ökensamhällen eller ute i skogen gav knappast hans efterarbete
i klipprummet minskad betydelse.
Tvärtom blev det nödvändigt med effektiv redigering
för att hålla tempot och intresset uppe.
"Vixen!" från 1968 är en film som sticker
ut i jämförelse med Meyers andra filmer från den
här perioden, eftersom det var hans första och enda seriösa
försök att göra en erotisk film.
Erica Gavin spelar den översexuella Vixen, vars djuriska
drifter motiverade reklamaffischens fråga: "Is she woman
or animal?".
Meyer försökte här lägga större tonvikt
på karaktärernas känslor, våldet tonades ner
och de erotiska scenerna konstruerades på ett mera traditionellt
och mindre skämtsamt sätt.
På många sätt är "Vixen!" naturligtvis
ändå en typisk Meyer-rulle med snygga tjejer, tuffa killar,
mycket naket och (ofta ofrivilligt) komisk dialog. Men dess något
mer sansade stil kombinerat med en otrolig publikframgång
gjorde att 20th Century-Fox året därpå kontaktade
Russ Meyer och erbjöd honom att regissera en film för
dem.
Detta var naturligtvis ett erbjudande som inte gick att motstå.
Även om Meyer varit framgångsrik som oberoende filmare
hade han aldrig förut haft möjlighet att jobba med en
stor budget. Dessutom gavs han i stort sett fria händer eftersom
hans tidigare framgångar i den avsedda målgruppen gett
honom ett stort förtroendekapital.
Meyer kontaktade den idag välkände filmkritikern Roger
Ebert, som då var 27 år gammal. Ebert hade tidigare
visat uppskattning för Meyers filmer och fick nu frågan
om han ville vara med och sätta ihop ett manus till den nya
filmen.
Det ville han, och tillsammans skapade Meyer och Ebert en historia
om en kvinnlig rocktrio som åker till Hollywood för att
göra karriär.
I "Beyond the Valley of the Dolls" tar Meyer sin
innovativa klippning till nya höjder samtidigt som filmen tack
vare den unge Eberts manus ligger i tiden på ett helt annat
sätt än hans föregående alster.
BVD håller en ungdomlig ton som idag visserligen känns
hopplöst föråldrad, men som 1970 var fräsch
och högst aktuell.
Däremot var BVD en medveten satir och en drift med Hollywood
och hela "kändissvängen", något som inte
riktigt gick fram i alla läger. Många kritiker uppfattade
filmen som omedvetet parodisk och sågade den längs fotknölarna.
Dessutom åkte filmen på censurens hårdaste klassificering,
så kallad X-rating, vilket begränsade visningsmöjligheterna.
Det var inte förrän senare som filmen ändå
kom att gå med god vinst efter att den upptäckts på
nytt av en yngre publik.
Efter ytterligare en film för 20th Century Fox – totalfloppen
"Seven Minutes" – återgick Meyer till
independentfilmandet. Ännu ett misslyckande följde med
1973 års "Blacksnake!", en historisk satir
som försökte rida på den blaxploitationvåg
som vid den här tidpunkten nästan helt hade ebbat ut.
Meyer började tappa sin förut så trogna publik och
insåg att det var dags att göra något radikalt.
1975 satsade han allt på ett kort: "Supervixens".
"Supervixens" var mer av allt. Fler tjejer med större
bröst, galnare handling, vildare klippning och framför
allt en uppenbart självparodisk touch som inte gick att ta
miste på. Meyer skämtar här med sig själv och
sina tidigare filmer genom att låta den manlige huvudpersonen
Clint omges av superkvinnor (med namn som Super-Angel, Super-Cherry
och Super-Eula), vars enda mål tycks vara att få honom
i säng.
Stackars Clint, som är en man med hög moral, är inte
alls glad åt situationen och hela filmen blir en sorts osannolik
sexfantasi som i viss mån driver med traditionella könsroller
samtidigt som den naturligtvis ogenerat exploaterar såväl
sex som våld i kommersiellt syfte.
Meyer var tillbaka i matchen igen och fortsatte på samma spår
med "Up!" (1976) och slutligen hans sista film
till dags dato, "Beneath the Valley of the Ultravixens"
(1979). För dessa två produktioner fick han åter
igen hjälp med manusskrivandet av Roger Ebert och bägge
filmerna var så skruvade och överdrivna att de inte liknade
något annat. Det var nästan så man kunde börja
tala om en egen Russ Meyer-genre.
Samtidigt var det alltså här som Russ Meyers karriär
som filmare tog slut.
Att jobba utanför det etablerade studiosystemet hade blivit
för dyrt och Meyer började få svårt att hitta
biografer som ville visa hans svårkategoriserade filmer. För
tama för porrfilmspubliken och samtidigt ansedda som allt för
konstiga för att gå upp på vanliga biografer hamnade
filmerna mellan två stolar.
De senaste tjugo åren har Russ Meyer levt på gamla meriter.
Videons genombrott i början av åttiotalet blev en guldgruva
för Meyer, som ensam innehade rättigheterna till praktiskt
taget alla sina filmer.
I kombination med den kultstatus han fått på senare
år genom nya generationers intresse för hans filmer har
detta gjort honom till en rik man. Hans egen firma, RM Films International,
finns på Internet och där kan man både köpa
hans filmer och andra produkter såsom filmaffischer och T-shirts.
Dessutom kan man inhandla Russ Meyers nyligen avslutade självbiografi,
ett epos i tre band som förutom text även innehåller
mängder av bilder.
Upplagan är begränsad och priset ligger på närmare
2000 kronor.
Titeln? "A Clean Breast: The Life and Loves of Russ Meyer".
FILMOGRAFI:
The Immoral Mr. Teas (1959)
Eve and the Handyman (1960)
Erotica (1961)
Wild Gals of the Naked West! (1961)
Europe in the Raw (1963)
Heavenly Bodies! (1963)
Lorna (1964)
Fanny Hill (1964)
Mudhoney (1965)
Motorpsycho! (1965)
Faster, Pussycat! Kill! Kill! (1966)
Mondo Topless (1966)
Common-Law Cabin (1967)
Good Morning and Goodbye! (1967)
Finders Keepers, Lovers Weepers! (1968)
Vixen (1968)
Cherry, Harry & Raquel (1969)
Beyond the Valley of the Dolls (1970)
The Seven Minutes (1971)
Blacksnake! (1973)
Supervixens (1975)
Up! (1976)
Beneath the Valley of the Ultravixens (1979)
För vidare läsning:
David K. Frasier: "Russ Meyer – The Life and Films"
Albin
Valsinger: 03-08-28
|
