Sagan om ringen - värd att vänta på

Så var det då äntligen klart.
Väntan är över och jag har fått se min efterlängtade "Sagan om ringen"-film. Var den bra då? Var den värd väntan?

Låt mig säga så här, ingen film kan leva upp till de förväntningar som ställdes på "Sagan om ringen"-filmen.
För att göra det hade filmen varit tvungen att återuppväcka de döda, bota leprasjuka och förvandla vatten till vin, och då hade det ändå bara slutat med att vi spikade upp Peter Jackson i ett träd någonstans.

Med det ur vägen så måste jag säga att det här är den allra, allra bästa äventyrsfilm jag någonsin sett.
Den sopade mattan med "Stjärnornas Krig"-trilogin blåste bort Indiana Jones och förpassade Conan till samma mörka skrubb under trapporna där Harry Potter sitter och skäms.
Faktum är att jag, som vardande stor Tolkien-anhängare och filmälskare, fortfarande inte riktigt greppat vad det är som har skett.
Jag är inte helt säker på att jag verkligen har sett "Sagan om ringen" och jag är definitivt inte säker på vad jag tyckte.
Måste se om den ett par gånger innan jag verkligen kan uttala mig.

Men nog måste det ha varit fantastiskt för att jag skall känna mig som jag gör?

I början, får jag väl ändå erkänna, satt jag och gnällde.
Nästan som de där hopplöst lama fan-boysen som jag läst på webben som inte gillar att någon sång eller en replik här och där skiljer sig från boken.
Även om jag var helt överväldigad av de fantastiska scenerierna så kom jag på mig själv med att tänka:
- Så där tänkte jag mig inte att det skulle vara.
Eller:
- Men så är inte mötet med bonden Maggot.
Sen kom flodvågen vid vadstället, när Nazgulernas hästar spolas bort.
Den spolade bort eventuella reservationer också, och helt plötsligt kunde jag hänge mig åt filmen.

Jisses, det är inte ofta man stöter på en film som känns så här.
Alla skådespelare är perfekta i sina roller, svagast är nog Kate Blanchett i roller som Galadriel (även om hon gör en helt klart passabel alvdrottning) men jag tror det kan bero på att Lothlorien tvingats till en tråkig stympning i klipprummet och hastas förbi.

Sir Ian McKellen är min nya hjälte, han är Gandalf på alla sätt man kan tänka sig, både varmhjärtad mot sina vänner och fruktansvärd i sin vrede.
En skådespelarinsats som nog kommer att följa Sir Ian livet ut, likt Sir Alec Guinness och den evige Obi-Wan Kenobi.

Någonstans läste jag att skillnaden mellan "Harry Potter" och "Sagan om ringen" var att Sagan var i besittning av äkta känslor. Det är inte bara tomt snack.
Jag är rätt lättpåverkad av film, det vet jag.
Och jag får lätt en tår i ögonvrån och en klump i halsen bara man drar på lite stråkar, men när Sean Bean och Viggo Mortensen spelade upp Boromirs slutscen grät jag floder, på riktigt.
Det är inte ofta man känner äkta tårar på bio istället för stråkframkallade.

Jisses, vilken film.

Harald Åberg : 01-12-19