Judast Priest
Ericsson Globe, Stockholm 2009-02-28

Tre band under en och samma kväll.
Två "jaså" och ett godkänt framträdande blir resultatet av detta.

Testament "death metal"-vrålar sig igenom "Warlord" och andra liknande alster. Det är svårt att gäspa under sånt mangel, men nja det gick inte hem hos mig riktigt.

Sedan så kom Megadeth som inte verkar så inspirerade utan kör en dag på jobbet som mig nu. "Peace sells – but who´s buying" gick an i alla fall. Respekt för alla år båda banden kört på, men det räcker inte alltid. Underlig blandning jämfört med huvudnumret, men det har jag varit med om förr i konsertväg.

Huvudnumret Judas Priest har även de kört på i många år och får väl ses som pionjärer inom hårdrocken då de har fyrtio år bakom sig som band. De gör en motsägelsefull spelning. Det är både magert och fett. Både energi och snark. Både bra och dåligt.

Det som främst är bra är inledningen. Där samsas "Prophecy" från nya "Nostradamus"-plattan med hits från bandets storhetstid. "Metal gods" samt "Eat me alive" förs fram med mersmak. "Breaking the law" är bra mycket köttigare nu än i original så allt var inte bättre förr. Men ändå, allt eftersom låtarna avverkas så hackar det ändå lite grann.

För alla er som inte hört Judas Priest, så är sångaren Rob Halfords röst mycket krävande i många partier. Särpräglad och unik räcker egentligen inte för att beskriva den. Den pipande ilskna falsettsången sitter inte med ålderns rätt på samma sätt som den gjort förut. Det gör en fantastisk rykare som "Painkiller" medioker och plågsam då den inte kan sjungas som den sig bör. Det blir samma sorts effekt i ett antal av låtarna. Måste det då låta som förut eller ska man se allt i nytt ljus? Kanske inte? Jag är ju inte samma lilla mellanstadiepojk som med min gamla bandspelare avnjöt Judas Priest på köpband. Köpte fyra band av en polare som införskaffade porrtidningar för pengarna. Tycker ändå att jag tjänade mest på det hela i slutändan då mina band fortfarande är i gott skick.

Då inte detta ska bli min slutkläm, så fortsätter jag med att Halfords långsamma styltiga stapplande på scenen ibland fungerade bra ihop med hur rösten lät under en hel del av låtmaterialet. Saknades nåt i låtväg då? Det gör det alltid och för mig var det "Turbo lover" samt "Love bites".

Innehållsförteckning:
Öronpropp som inte passade
Förband som inte passade
Frisyr som inte passade

Jörgen Krüsell: 09-03-02