Kärlek & Pepparrot
- en hyllning till Monica Zetterlund

Fyra musikaliska damer tar oss med på en odyssé genom Monica Zetterlunds musikkarriär och låter oss även möta fantastiska svenska låtskrivare och textmakare, allt från Gustaf Fröding till Beppe Wolgers.

Två musiker och två skådespelare tar scenen i besittning och var för sig, samt tillsammans, ger de låtarna liv.
I Cornelis Vreeswijks "Det finns ju faktiskt telefon" och "Oh vad en liten gumma kan gno" av Hans Alfredsson/Tage Danielsson och Harry Woods fungerar samarbetet i underbar harmoni mellan dem.
Stämsången i den sistnämnda texten får en lätt absurd anstrykning av de skönsjungande kolibris som Kalle Anka träffar varje julafton.
I "Biff a la Petterlund" av Hasse å Tage får Anna Söderling utlopp för sin underbart komiska talang och tangeras lysande av sina kollegor på visp och diskborste (ja, du läste rätt!). I "Elinor Rydholm" av Lennon/McCartney med svensk text av Beppe Wolgers får vi njuta av Eva Hermanssons dramatiska touch och röst. Åsa Johansson och Britta Lindgren växlar instrument med bravur samt blandar sig i leken med sina sångröster.

Under en timme får man njuta av underfundiga texter, Monicas egna ord från memoarboken "Hågkomster ur ett dåligt minne" (utgiven på Norstedts förlag 1992) samt höra AB Svenska Ords arbetsintyg där det sades följande: "Zetterlund var både glad och arbetsvillig, har utfört enklare uppdrag som att införskaffa pilsner och smörgås samt varit bättre än Ella Fitzgerald och billigare än Anita Lindblom".

När jag lyssnar till texterna så är det bara att konstatera vilken ordskatt det finns och vilka underfundiga ordekvilibrister de var; HasseåTage, Beppe, Cornelis.
Det är en sann njutning att höra de sagolika sammanblandningar de gör av orden och de kullerbyttor som blir men som på något sätt, som katter, alltid hamnar med tassarna på marken. Det är satir, vassa kommentarer om omvärlden och en värme som håller än.

Mellan raderna i "Svart/vit calypso" av Beppe Wolgers och Jeremy Taylor berättar Anna Söderling om ett av Monica Zetterlunds första jobb i New York 1959. Hon skulle tillsammans med en tremannaorkester agera utfyllnad på en jazzrestaurang men blev ombedd att byta ut de svarta musikerna "för det var inte passande". Monica Zetterlund bröt kontraktet istället.
Förutom att jag gärna vill höra Monica sjunga själv så blev jag också nyfiken på att läsa om den värmländska huldran som blivit kallad "en blond neger" (eller om det var "värmländsk neger") i hennes memorarer.

Jag hade den stora fördelen av att njuta av denna föreställning abonnerad.
Den hade premiär den 17 september i Rosenkaféet i Trädgårdsföreningen i Göteborg och spelades där september ut. Föreställningen är under november 2002 ute på turné.
Håll utkik efter föreställningen i dagspressen eller kontakta "Maia Musik och Teater" via e-post: b.lindgren@home.se

Medverkande: Anna Söderling, Eva Hermansson, Åsa Johansson och Britta Lindgren
Musikarrangemang: Åsa Johansson & Britta Lindgren
Sammanställning: Sven Andrén