X-men 2: Wolverine's Revenge
(Playstation 2)

Just nu är det "X-Men" för hela slanten.
Samtidigt som "X2" gick upp på bio dök även konsolspelet med samma namn upp i butikshyllorna. Men trots att spelets omslag pryds av ett foto på filmens karaktär Wolverine har handlingen i de båda produkterna inte särskilt mycket gemensamt.

Hiskeligt humör och brutala klor, Logan är inte direkt någon duvunge. © Activision

I "X-Men 2: Wolverine’s Revenge" spelar man X-männens alldeles egna raggare Wolverine, eller Logan som han också kallas. Wolverines superkrafter inkluderar bland annat förstärkta klor som kan skjutas ut från knogarna vid behag, förstärkta sinnesintryck och en imponerande läkandeförmåga.

Spelet går ut på att hitta botemedlet till det virus som ondsinta vetenskapsmän injicerat i Wolverines centrala nervsystem, och detta måste ske inom 48 timmar annars är det tack och adjö för den ilskne mutanten.
Eftersom forskarna har stökat om i huvudet på Wolverine så vet han inte särskilt mycket om sitt förflutna, något som ytterligare försvårar uppgiften och bjuder på överraskningar under resans gång.

"Wolverine’s Revenge" handlar mycket om att springa runt i korridorer mellan otaliga forskningslaboratorium och slå och sparka sig igenom mängder av fiender av olika svårighetsgrad. Då och då lönar det sig dock att vara lite försiktigare och smyga sig på sina motståndare för att inte åsamka sig själv onödig skada.
För även om Wolverine återhämtar sig tämligen bra kan det ibland ta ganska lång tid. Detta leder till att stora delar av spelet går ut på att stå alldeles stilla på någon säker plats och vänta på att "hälsomätaren" ska stiga till full nivå innan man ger sig in i leken igen. Inte helt genomtänkt.

Grafiken är fin och flyter bra, men stridssystemet är tyvärr i enklaste laget.
När man väl har lärt sig spelets olika kommandon så händer inte så mycket mer. Det som successivt utvecklas är de specialkombinationer av sparkar och slag som Wolverine är beroende av vid lite svårare fiender, men dessa triggas genom en enkel knapptryckning då ordet "STRIKE" dyker upp på skärmen och sedan sköter spelet resten. Snyggt att se på, men inte särskilt utmanande.

Under spelets gång kan man hitta diverse bonusföremål.
Brons-, silver- och guldbrickor som "låser upp" extramaterial, Cerebro-filer som öppnar biografier över de inblandade figurerna och serietidningsomslag som ger tillgång till nya kostymer. På strategiska platser finns också hälsoinjektioner utplacerade vilka snabbar upp Wolverines återhämtande, något som ibland kan behövas.

Det springs en hel del i forskningslabb och andra sterila miljöer. © Activision

Spelet sparas automatiskt vid vissa punkter, och i början fungerar detta ganska bra. Men efterhand blir det allt längre mellan spartillfällena och det hela blir oerhört frustrerande.
Att tvingas köra om en tjugominutersnivå full av jobbiga fiender femton gånger bara för att man gjort en liten miss på slutet kräver en ängels tålamod. Och änglar spelar sällan TV-spel.

På det stora hela är "X-Men 2: Wolverine's Revenge" ett hyfsat välgjort spel, men med vissa brister.
Det ensidiga stridssystemet, den begränsade sparfunktionen och de relativt likartade miljöerna spelet igenom drar ner upplevelsen, medan utseendet, det pådrivande ljudspåret och tempoväxlingarna mellan häcksparkarfajter och smygande känns mera lyckade.

Alltså: X-Men-fans – hyr eller köp det begagnat. Övriga – spela hellre om "Metal Gear Solid 2".

Innehållsförteckning:
Arg, kloförsedd rockabillydude
Korridorer
Onda vetenskapsmän
Korkade underhuggare
Klassiska X-Men-karaktärer
The voice of Mark Hamill

Spelfakta:
Svensk distributör: Activision
Plattform: Playstation 2
Finns även på: X-box, Nintendo Game Cube, GameBoy Advanced och PC CD-ROM

Albin Valsinger : 03-05-19