|
Syberia
(PC)
Det här är ett äventyrsspel som är knäckande
snyggt gjort, med överdådiga miljöer som man nästan
dreglar över.
Tyvärr är det ofta mer "se än röra",
och ibland nästan show-off mer än ett knivigt äventyrsspel.
Men, efter en lite seg inledning är man kompis med huvudpersonen
Kate och minst lika nyfiken som hon på vem den mystiske Hans
Voralberg är, varför han är besatt av mammutar och
hur man skall få tåget att rulla ut från stationen
för att ta upp jakten på honom.
 |
| Kate Walker |
Story
New York-advokaten Kate Walker kommer till den lilla alpstaden Valadiléne
för att få ett köpekontrakt undertecknat för
sin klients räkning. Ett multinationellt leksaksföretag
vill köpa den berömda Voralberg-fabriken som tillverkar
avancerade robotar, eller "automatons" som de kallas i
spelet.
Rutinuppdraget visar sig bli mer komplicerat än Kate trott
när hon anländer till staden precis som fabrikens ägare
Anna Voralberg begravs. Snart upptäcker hon att affären
inte kan avslutas förrän arvingen, Annas bror Hans, hittas.
Han är också hjärnan bakom de avancerade Voralberg-konstruktionerna.
Kate får några spår och ledtrådar i Valadiléne,
men tvingas följa dem österut i ett fiktivt Europa i jakten
på Hans.
De tar henne till mystiska ställen som universitetsstaden
Barrockstadt, den ryska kolgruvestaden Komkolzgrad och den nedgångna
badorten Aralbad.
Under resans gång får hon veta allt mer om Anna, Hans
och Voralberg-fabriken, samt om Hans mystiska fäbless för
mammutar.
Dessutom ringer Kates mobiltelefon vid de mest olämpliga tillfällen.
Det kan vara hennes krävande chef, hennes långrandiga
mamma, hennes gnällige pojkvän eller hennes bästa
väninna. Under spelets gång får man via Kates kontakt
med sitt vardagsliv ytterligare en historia sig till livs och anar
hur hennes liv ser ut när hon inte äventyrligt kuskar
runt och letar efter en försvunnen arvtagare.
Både sådana smådetaljer och grundhistorian ger
tillsammans en kul och spännande storyline.
 |
| Voralbergs familjegrav i Valadiléne |
Genre
Detta är ett klassiskt tredjepersons äventyrsspel där
man traskar runt och letar ledtrådar, pratar med folk, samlar
på sig föremål som man kommer att behöva i
ett senare skede.
Det är lätt att förstå hur man skall göra,
vilka funktioner som finns och man kommer igång snabbt.
Ett klick för att få Kate att gå, två för
att få henne att springa. Högerklick för att få
upp Kates grejer och menyn. Muspekaren blir till en särskild
symbol varje gång det går att utöva nåt slags
interaktion.
Jag är möjligen lite förvånad över att
uppgifterna oftast (med några undantag) är relativt enkla
och att man sällan behöver fundera på hur man skall
lösa problemen. Det är faktiskt betydligt svårare
att veta var man skall hitta saker eftersom det finns mycket miljöer
med lite interaktion. Det kan kännas lite slösigt att
traska runt i snygga och detaljerade miljöer där man kanske
skall göra en futtig liten sak.
Detta syndrom märks mest i början av spelet, men ju längre
man kommer desto "mindre" blir spelets värld och
det känns som om miljöerna utnyttjas mer effektivt.
En annan sak som blir lite enformig är den stora koncentrationen
av uppdrag som går ut på att hitta nycklar och hålkort
som skall få igång alla "automatons" som sedan
har olika avgörande funktioner för att Kate skall kunna
utföra sitt uppdrag.
 |
| Entrén till Barockstads universitet |
Grafik
Det här spelet är verkligen ursnyggt! Det märks att
stor energi lagts ner på miljöer och detaljer.
Filmsekvenserna är maffiga och man häpnar över hur
välgjort allt är.
Överdådigt och genomarbetat.
Här är det högsta betyg som gäller och det är
också spelets verkliga trumfkort. Det blir egentligen aldrig
tråkigt eftersom man hela tiden är nyfiken på hur
nästa scenarie eller nästa filmsekvens skall se ut.
 |
| Barockstadts universitet |
Stämning
Alla platser Kate kommer till är ödsliga. Det är
grått, spöklikt och övergivet.
Skrot, ruiner, dimma och mörker förstärker känslan
av ruffighet.
Allt ifrån den nedstängda fabriken i Valadiléne
och den avfolkade universitets-staden Barockstadt till den nedlagda
gruvan i Komkolzgrad och de få gästerna på kurorten
Aralbads en gång så berömda hotell, vittnar om
att glansåldern är över för dessa platser.
Med andra ord, man har lyckats skapa en illusion av en gammaldags
och nästan apokalyptisk värld som står i bjärt
kontrast till den stressade stortstadsadvokaten Kate och hennes
affärsuppdrag.
De mekaniska figurerna och manickerna, som ser ut som stora uppskruvningsbara
leksaker, bidrar till den "gammaldags" stämningen.
Effektfullt.
Musiken är ett bra komplement till detta. Ofta bjuds man sorgliga
och längtande toner. Det bygger också upp mycket av den
effektfulla stämningen.
Man har också jobbat en del med berättarröst i de
sekvenser där Anna Voralbergs minnen förmedlas via en
speldose-automaton.
Jakten på den undflyende Hans Voralberg och de minnen han
lämnat på varje plats ger ytterligare en touch av sorg
och övergivenhet.
Med andra ord, man har lyckats otroligt bra med att förmedla
en stämning i spelet.
 |
| Piren i Aralbad |
Buggar och störningsmoment
Jag hittar faktiskt inga buggar alls, förutom att min klena
dator inte riktigt klarar att göra filmsekvenserna rättvisa,
men det kan knappast spelet lastas för.
Det finns inte mycket att klaga på här annars heller,
men det som jag tycker är mest irriterande är allt meningslöst
traskande. Speciellt i början på spelet kändes det
som om det var "gå, gå, gå och aldrig komma
till dörren". Särskilt störande är detta
när man skall gå i trappor (det finns många) eller
traska runt i fabriksparken. Det eviga traskandet ger inte så
mycket (mer än att få se snygga husfasader, fina vyer
och liknande). Show-off!
Sen är det förstås så att man ibland önskar
sig mer varierande uppdrag än att hitta en nyckel eller ett
hålkort, stoppa det i en maskin och sen dra i en spak.
I vissa delar av spelet är det för mycket sånt.
Men turligt nog finns det mer intrikata problem att lösa, som
att ge den ryska sångfågeln Helena tillbaks hennes sångröst
eller att få den Hitler-like gränsvakten att upptäcka
att det han tror är en spion i själva verket är nåt
helt annat.
 |
| Automatons i Voralberg-fabriken |
Övrigt
Interaktionen med de som Kate träffar på känns ibland
lite fyrkantig. Kate får upp ett block med färdiga ämnen som man
kan diskutera med de personer man möter. Det fylls på
allt eftersom hon får fler ledtrådar. Men ibland kan
det kännas lite torftigt som samtalsgrund.
En del karaktärer har inte mycket att säga alls, andras
samtalslust är mycket begränsad. Det är faktiskt
bara några få som är riktigt intressanta, en av
dem är Kates reskamrat från Valadiléne, automaton-lokföraren
Oscar.
På det hela taget är detta ett välgjort, spännande
och överdådigt snyggt äventyrsspel som är väl
värt att införskaffa för alla med intresse för
genren.
Innehållsförteckning:
Snygga miljöer
En tuff advokat
Automatons
Mammutlegenden om Syberia
En olycka
Ödslighet
Mystiska städer
Mekanik
Nycklar
En irriterande mobiltelefon
Ett uppskuvningsbart tåg
Spelat på:
AMD K6-2 300 Mhz, 52X CD-ROM, 192 MB Ram, TNT2, Win98
Minimikrav:
PII 350 Mhz, 64 MB Ram, 16X CD-ROM, 400 MB ledigt på HD, Win95
Spelfakta:
Äventyrsspel för PC
Utvecklare: Microids
Distributör: PAN Vision
Mia
Gustavsson : 02-10-13
|
