"Don't play Sam again!"
(PC)

Första persons actionspel är kanske inte den mest innovativa genren som finns. Det går bara att variera temat "Jag springer omkring och skjuter monster" till en viss grad. Men Serious Sam är extremt konservativt i sin inställning till spelsättet.

Den som varit med ett tag känner igen sig. Först hittar man ruiner efter en främmande civilisation i Egypten. Sedan åker man ut i rymden och förr eller senare träffar man på de som byggde ruinerna.
Aldrig att dom blir glada. "Åh, nu kan vi äntligen lämna tillbaka låneböckerna vi glömde i Cheopspyramiden." eller "Kommer ni från Memphis, känner ni Elvis?"
Nej, ogina och trista är dom de där rymdvarelserna och skall givetvis utplåna mänskligheten.

Då är det tur att det finns någon man kan skicka på självmordsuppdrag i tidsmaskinen. En man av sten som kan bära hur mycket vapen som helst och inte tvekar att skjuta.
Sam Stone är den mannen. Han dyker upp i drottning Hasheptuts tempel med bara en kniv och en revolver men det dröjer givetvis inte länge förrän han hittar nya fina vapen. Eller nya och nya förresten...det är ju inte som om vi inte sett dem förut. Raketgeväret, Minigun, pumphaglet, det dubbelpipiga hagelgeväret - alla våra gamla favoriter är här. Det enda jag inte sett en miljon gånger förr är kanonen som skjuter löjligt gigantiska kanonkulor.
Likadant är det med fienderna: den huvudlösa rymdsoldatszombien, syragrodan från Rigel-kentaurus, elstötsfisken och monstret med ansiktet i magen, inget förvånar direkt.

	Raketgeväret gör processen kort med en tvåbent Bio-Mechanoid inne i obeliskrummet. Kul bakgrund, trist vapen, träigt monster.

Det är trist, när FPS-genren har kommit så långt som den gjort, att man fortfarande släpper spel som Serious Sam. Visst, det är snyggt. Men inte snyggare än Quake III.
Visst, det har en handling. Men inte ens i närheten av Half-Life.
Om jag skulle placera det här spelet skulle det hamna mellan Doom och Duke Nuke-em fast med halvflott 3D-grafik och egyptiska tempel.
Det är faktiskt templen och de öppna ytorna som är Sams behållning. Det är vidsträckt och man får en liten aning om hur imponerande det gamla Egypten kunde ha varit i sin glans dagar.

Det tråkiga är att Croteam, som gjort spelet, har fått för sig att en lagom svårighetshöjare är att teleportera in ett monster bakom dig.
Mycket av spelet går åt till att leka saker som "gissa var monstret som kastar livsfarliga gröna eldbollar på dig har dykt upp". Faktum är att jag traskat rakt in i monster som teleporterat sig framför mig i ett område jag trodde jag rensat.
Ett annat muntrationsmoment är det kommunistiska massanfallet.
Croteam, tycks ha studerat detta särskilt och tänkt att det nog är kul att ha med i ett spel. Därför får spelaren finna sig i att stängas in på borggårdar och hetsrushas av allsköns kritter. Jag kan på rak arm komma ihåg två massvåger med syragrodor, ett tiotal med flygande brudar, minst lika många med huvudlösa kamikazemiffon. Dessutom har jag åtminstonde tre gånger på raken i samma rum fått möta massanfall av de jonglerande skeletten. När jag slutligen tröttnade på spelet, en kort bit ifrån slutet hade jag besegrats av min andra våg på raken av rusande tjurar.

Innehållsförteckning:
Snygg 3D-grafik
Pyramider
Sfinxer
Fantasi (0,1g)
Nyskapande (mindre än 0,1g)
En stor bautakanon

Harald Åberg : 01-05-08