Prince of Persia - The Sands of Time
(PC CD-ROM, PS2)

På åttiotalet dök ett spel upp som inte var vad man var van vid.
Helt plötsligt skulle man styra en gubbe som inte tvärvände bara man tryckte åt motsatt håll på Nintendos styrkontroll.
Nu tog det tid för figuren man styrde att vända sig om.
Dessutom vände han sig väldigt människolikt. Hela hans agerande var verkligt utan hopp och skutt som var allt annat än människolika.
Det var väldigt ovanligt och långt från Mario Bros, men "Prince of Persia" var inte heller något vanligt spel, inte då i alla fall.
Många säger att "Prince of Persia" var ett av åttiotalets mest inflytelserika spel och jag är böjd att hålla med.

En hjältemodig prins, två kroksablar och en hord styggingar.

Ubisoft gör i alla fall nu med "Prince of Persia – The sands of time" ett försök att i vintermörkret åter ge glans till ökensandens rike och prinsens värld. Spelet inleds med att prinsen är på fälttåg någonstans i Indien tillsammans med sin far. I ett palats har de funnit en hel del värt att ta med sig hem, men framför allt är det ett stort timglas med sand samt tillhörande dolk i normalformat som är avgörande för spelets utveckling.
För väl hemma i ökenstaden, luras prinsen nämligen av den elaka visiren att använda dolken för att aktivera det magiska timglaset. Det innebär att all magisk sand virvlar ut och förvandlar hela stadens befolkning till monster.
Prinsen håller i kniven och klarar sig som tur är. Klarar sig gör också ett av krigsbytena, en vacker indisk prinsessa, som med sin pilbåge av och till hjälper vår prins i hans kamp att ställa allting till rätta igen och sätta stopp för elaka visiren.

Eftersom jag testat både PC och Playstation 2-versionerna är det på sin plats att göra en del åtskillnader och jämförelser.
Eftersom detta är ett 3D-spel så är det ibland svårt med styrandet och kameran. Det är ibland frustrerande och irriterande. Man springer helt enkelt åt fel håll mot vad man själv avsett med sitt knappande och styrande.
Det perfekt timade hoppet från en pelare till en annan slutar i stället med ett tjoff in i marmorväggen. I början såg min prins ut som en yr höna, men allt eftersom börjar han närma sig en stolt tupp med lite kontroll i alla fall.
Det går att behärska styrandet i båda versionerna, men det gick snabbare att få till det med Playstation-kontrollerna än min PC:s tangentbord. Tålamod är en dygd i spelet och problemlösandet, fällundvikandet, och volterna har än så länge inte känts tråkigt. Däremot blir det lite väl trist att slå ihjäl sandmonster i längden, speciellt när man fastnar och inte kommer förbi vissa av dem.
Svärorden har haglat skall erkännas.

"Prince of Persia" är ett väldigt farligt spel.
Stundtals drivs man till vansinne. Det är nämligen så att det är mycket svårt att sluta spela. Då jag kört fast så ramlar jag hela tiden in i orden "bara en gång till, sen kommer jag att klara det". Detta plattformsspel och äventyr är nämligen starkt beroendeframkallande och väldigt snyggt att titta på.
De vackra bakgrunderna i all ära, men prinsens rörelseschema är det som imponerar mest. Hans akrobatiska konster och svärdteknik är värdig en Jackie Chan i högform. Spelet ger också en idé om hur det skulle sett ut om "Matrix" spelats in i Mellanöstern för en massa hundra år sedan med dagens teknik. Välanimerat är bara förnamnet. Efternamnet får bli kanonspel.
Salaam Aleikum, vad nu det betyder…

Innehållsförteckning:
Bra och tuff arabiskinspirerad musik
Spikfällor
Prinsessans pilbåge
Spola tillbaks några sekunder om du dör för nytt försök (fyndig rewind-funktion)

Spelat på:
2,66Mhz, 768mb Ram, Geforce 4 Ti 4200 128mb
Minimikrav:
PIII 800 MHz, 128 MB Ram, GeForce III eller högre, 1,5 GB Hårdiskutrymme

Spelfakta:
Svensk distribution: Ubisoft
Plattform: PC CD-ROM, PS2, GBA

Jörgen Krusell : 03-12-12