Max Payne
(PC)

Det är inte svårt att bli helt till sig i brallan vid en första anblick av Max Payne. Totalaction i mäktig grafik och därtill utlovas nyskapande spelidéer.
Konceptet är enkelt och vi har sett det förut; man rusar runt, hittar allt präktigare bössor, alltmedan man skjuter ner allt som rör sig.
I mångt och mycket liknar det spel som Duke Nukem och kanske mest King Pin.
Men sen har vi då det som skall vara nyskapande och därmed vad som då skall skilja Max Payne från liknande spel.

För det första är grafiken enormt bra.
Kanske för bra kan tänkas, eftersom spelet tillhör den typen som blir spiken i kistan för den gamla burken till förmån för en ny flott. Det behövs med andra ord en rejäl processor och massor av minne förutom ett vansinnesgrafikkort för att kunna få ut maximalt med Payne.
Under 128 megabyte i internminne göre sig icke besvär, och då får man ändå köra med alla inställningar på det lägsta.
Men som sagt, grafiken är förbannat bra.

För det andra använder man sig av en berättarteknik i form av en blandning mellan seriestrippar och animerade filmsekvenser för att föra storyn framåt. Positivt i sammanhanget är att man slipper dessa om man vill, och raskt kan kasta sig in i korselden igen.
Själva storyn går ut på att man som Max Payne är stenhård undercoversnut som inte stoppar undan pickadollen i onödan. Med familjen mördad och nothing to lose blir det till att rensa upp bland maffiabossar och deras raggiga hantlangare av alla de slag.
Problemet med storyn är att den lika gärna kan skippas eftersom den varken gör till eller från i spelet. Givetvis blir det coolare av en presentation av varje ny level, och storyn sätter förstås skottlossningen i sitt sammanhang, men det är inte så att man instrueras att göra annorlunda för att klura ut nästa nöt precis.
Det är bara att lossa på.

Till sist då spelets stora behållning, bullettime.
Det är här det verkligt nyskapande sätter till alla klutar och gör att Max Payne inte blir ännu ett spel i genren.
Bullettime är en funktion där Max helt enkelt blir huvudpersonen i en John Woo-film. Med ett snabbt högermusklick blir det helt sonika slowmotion, där det blir möjligt att på Matrix-vis parera kulorna som visslar förbi. Max reagerar dock i realtid vilket gör att man kan ligga tumlandes i coola poser genom luften medan man med dubbla Berettas rensar rummet på avskum.
Fusk, kanske någon tänker, men nej. Spelet är svårt, och utan bullettime blir man inte långlivad. Dessutom har man utöver den sedvanliga livmätaren även en bullettimemätare som snabbt tickar neråt vid användning.
Bullettime förtjänas för varje råskinn man sänder till helvetet, och som vanligt när det gäller fina saker gäller det att hushålla med resurserna.
Det är en enormt fin känsla att slänga sig genom en dörr och in i ett rum för att i slowmotion rulla runt skjutandes på allt som rör sig därinne.

I coolhetsfaktor har man fattat allt.
Avsågade hagelgevär, dubbla Berettor, dubbla Ingrams, bullettime och sköna moves. Dessutom är miljöerna varierande och sköna.
Favoriten är klubben Ragna Rock där man sysslar med tveksamma blandningar av satan och droger. Lägg till grafiken.
Minus blir det tyvärr angående livslängden; har man en gång lirat igenom spelet känner åtminstone inte jag behovet av en omgång till på ett bra tag.
Med detta i åtanke kan Max Payne inte kamma hem det högsta betyget jag först hade i åtanke, utan får nöja sig med fyra dubbla Berettas i tumlande pose av fem möjliga.

Olle Lindkvist : 01-08-26