|
Medal of Honour: Allied Assault
(PC)
Det har gått trend i andra världskriget senaste året.
Vi har redan återvänt till slottet Wolfenstein för
att slåss med tredje rikets mest vansinniga vetenskapsmän
och otäckaste ockultister.
Vi har stridit i ett virtuellt Europa i "World War II online"
och vi har kommenderat realtidstrupper i "Sudden Strike".
I denna remake av en gammal Playstationklassiker får vi återigen
skjuta nazister ur ett förstapersonsperspektiv.
 För
den som till äventyrs blev lite trött på att skjuta
nazirobotar och eldsprutande zombies i "Return to Castle
Wolfenstein" så finns ju alltid "Medal of
Honour", ett spel som mer påminner om Wolfensteins
hyllade flerspelarläge.
Här är fienderna uteslutande onda tyskar, från illasinnade
tyska mekaniker, via ohyggliga tyska vetenskapsmän, till tyska
infanterister och givetvis slemma SS-män.
Spelaren får utrusta sig med realistiska och tidstypiska vapen
och ta del av scenarion som landsättningen i Normandie och
infiltrationen av hemliga tyska u-båtslabb i Norge. För
den som tröttnar på att skjuta planlöst irrande
obeväpnade tyska vetenskapsmän och deras jobbiga schäfrar
finns givetvis ett flerspelarläge som bjuder på diverse
små franska och tyska städer eller varför inte en
blodig tvekamp i Stalingrads ruiner?
Spelet börjar med att du, som löjtnant Mike Powell,
sitter i en stulen lastbil tillsammans med andra amerikanska soldater
någonstans i nordafrika.
Uppdraget är att befria en tillfångatagen brittisk agent
som sitter inne med viktig information angående den förestående
landstigningen.
Lastbilen stannar i en vägspärr.
Alla nerver är på helspänn, spärrvakten ber
att få kontrollera pappren.
Efter en kort stund smäller ett skott av, ni är avslöjade
och nu är det inte längre frågan om något
smygande. Dra på för fullt med gevären smällande.
Större delen av singelspelarkampanjen är uppbyggd runt
scriptade sekvenser där du agerar tillsammans med dina vapenbröder.
På vissa förutbestämda platser skall de dock dö
och inget du gör kan hindra det, ett faktum som känns
en smula begränsande.
Ett ställe där scriptningen inte gör så mycket
är landstigningen i Normandie.
Hela scenen är väldigt tät och som spelare sitter
man som på nålar när man i skydd av stridsvangnshinder
försöker avancera upp mot försvarslinjen med maskingevärseld
smattrande i marken omkring en medan kamraterna omkring en dör
som flugor.
Grafik:
"Medal of Honour" är väldigt tilltalande grafiskt
sett, kanske inte lika fantastiskt som Wolfenstein men väl
nog för att höja sig över mängden och visa var
skåpet skall stå för alla andra spel i genren.
Efter att ha sett "Medal of Honour" kommer man inte längre
att nöja sig med spel som "Command & Conquer Renegade".
De flesta av modellerna är mycket bra även om de tenderar
till att upprepa sig, ett par varierande huvuden hade satt piff
på spelet.
Ljud:
Ljudet är helt klart ett av spelets stora höjdpunkter.
Vapenljuden låter realistiska och musiken är emellanåt
väldigt suggestiv.
Rösterna till karaktärer man möter är gjorda
med stor omsorg och emellanåt talar tyskarna till och med
tyska.
Flerspelarläge:
Precis som i "Return to Castle Wolfenstein" så är
det flerspelarläget som kommer att ge det här spelet dess
livslängd. När du har dragit igenom kampanjen så
kan du alltid återvända till att spela strider över
nätverk och via Internet.
Man har också lärt sig att enbart deathmatch kan göra
vilket flerspelarläge som helst genomtråkigt och lagt
in flera olika spelsätt, som till exempel uppdragsbaserat och
lagbaserat.
Invändningar:
Givetvis finns det invändningar att komma med vad gäller
"Medal of Honour".
Dels de rent moraliska aspekterna på att skjuta allt som rör
sig.
Visst, de är slemma tyskar men jag kan inte känna mig
helt till freds med att skjuta på mekaniker och folk i vita
rockar, må så vara att de är vansinniga vetenskapsmän.
Det känns någonstans som om att om jag vore mekaniker
åt en ondskefull förbrytarregim så skulle jag bara
springa och gömma mig när det kom en kille och började
skjuta alla soldater.
Sen har vi det här med krypskyttegeväret. "Medal
of Honour" har nog världshistoriens stadigaste krypskyttegevär.
Efter att ha vant mig vid att behöva vänta lite på
att svajningarna skall stabilisera sig när jag försöker
dra iväg en kula i huvudet på någon slem nazist
i Wolfenstein så dödar det här blickstilla kikarsiktet
effektivt inte bara nazisten utan även stämningen i spelet.
AI:n som ofta är väldigt bra lider av ett par riktigt
irriterande felbedömningar.
När man har svalt all eventuell moralisk betänklighet
och skall till att meja ner de nazistiska vetenskapsmännen
med sin k-pist så irrar de omkring som yra höns inne
i rummet och försöker skjuta ner mig med sina mesiga Lugers.
Om en kille med k-pist kommer in i ett rum där jag befinner
mig så spinger jag ut genom dörren. Att ingen överhuvud
taget reagerar på att det skjuts automateld inne i det topphemliga
labbet visar för övrigt varför det tredje riket förlorade
kriget, de var helt enkelt för korkade.
Jag måste erkänna att jag gärna skulle se ett spel
där smygaruppdragen faktiskt innebar att man måste smyga
som det nu är så är det bara att se till så
du är utom synhåll och sedan langa av en raket med din
panzerfaust.
Spelat på:
AMD Athlon 1,2 Ghz, 384Mb Ram, 64Mb GeForce 2 Grafikkort, Windows
XP
Minimikrav:
PII 450 Mhz, 128Mb ram, 16Mb Direct X 8.0 kompatibelt grafikkort
Innehållsförteckning:
Nazister
Hundar
Motståndskvinnor
Spänning
Skottlossning
Harald
Åberg : 02-04-01
|
