Metal Arms: Glitch in The System
(Playstation 2)

Vivendi är ett företag som har gjort mig både euforisk och bedrövligt deprimerad genom åren. Så jag närmar mig "Metal Arms" med viss försiktighet, rädd att bli sårad igen.

Glitch, till höger, i batalj mot ännu en knivig fiende. © Vivendi

Spelet visar sig vara en lätt psykotisk variant av "Ratchet and Clank".
I huvudrollen ser vi Glitch, en modig, hårdskjutande liten robot som kastas in i kampen om Droid City. Han slåss mot den hemska Mil-armén som leds av den megalomaniska General Corrosive (jodå den sortens humor har man ju stött på förr).

Det handlar om third-person shoot ’em up, manisk sådan. Tjohej vad det går undan! Alla problem (nästan) går att lösa med ett piggt avtryckarfinger. Eftersom det är ett shoot ’em up så finns det givetvis en uppsjö olika vapen att skaffa och flera av dom är uppgraderingsbara. Vapnen ger mig en sentimental känsla, eftersom de flesta kan spåras tillbaka till spel som "Doom" och "Unreal" (vad sägs om en rakbladskjutande Ripper, känns det igen?).

Det märks väldigt tydligt att Swingin’ Ape (spelutvecklarna) dyrkar "R&C". Bitvis är det rena stölder, men man har ändå kommit på lite nya idéer.
Ta som exempel det att man kan "besätta" andra robotar. Glitch kan vi speciella stationer "hacka" sig in i andra robotar och styra dom, vilket inte alls är så dumt. Speciellt som Glitch tenderar till att vara den vekaste roboten i spelet.
Faktum är att det verkar vara meningen att man ska dö runt dussinet gånger per nivå. Förvisso hittar man en del uppgraderingar allt eftersom spelet går, men spelet kontrar detta effektivt med styggare och större elakingar.

Humor är en annan viktig detalj i "Metal Arms". Man tar sig aldrig på för stort allvar, vilket är en befrielse. Värt att nämna är att de hemska Mil-robotarna skriker som små flickor och springer med armarna viftandes över huvudet när man gör skada på dom. Hysteriskt.
Förutom att "hacka" sig in i andra robotar så kan man emellanåt förbättra sina odds i spelet genom att hoppa in i och manövrera olika fordon som finns här och var. Kul grej, enligt mig.

Grafiken är helt okej och spelet innehåller några av de mest extrema explosionerna jag sett. Fienderna går verkligen i bitar när man skjuter på dem, och de gör det bit för bit.
Ljudet är bra inte fantastiskt, men bra.

Dock är en varning på plats: Spelet är svårt. Kontrollerna är enkla men motståndet är massivt. I stort sett från scen ett tänker man "Jösses! Hur mycket svårare kan det bli?!" Svaret är: "En hel del".
Vissa "bassar" är som "mini-bossar" är i andra spel. Det tar ett tag att vänja sig och ytterligare ett tag att hitta "rätt sätt" att lösa sina problem på.
När man hittar rätt så går det lätt(are), men att spela om samma bit både en, två och tolv gånger är något man får räkna med.
Således är spelet en utmaning, men det är inte omöjligt.

Innehållsförteckning:
En klar utmaning
Massor av humor
Ok grafik
Fiender som skriker som små flickor
Buddabuddabudda!
Ratatatatatatata!
BOOOM!
Kaptjing!

Spelfakta:
Svensk distributör: Vivendi
Plattform: Playstation 2
Finns även på: X-box och Nintendo Game Cube

Linus Nilsson : 04-02-25