Mercenaries - Playground of Destruction
(X-Box)

Hör du till dem som tycker att det är för lite action i Grand Theft Auto-spelen? Då är Mercenaries något för dig - ett GTA-liknande spel i krigsmiljö - som dessutom har en, som vanligt, överspelande Peter Stormare i en av huvudrollerna.

Fullt råös av beprövad modell.

En av karaktärerna i spelet är nämligen svensk.
Mattias Nilsson kommer från Arvidsjaur och är känd för att använda mer våld än nöden kräver.
Han är en av tre legosoldater (mercenaries) man kan styra i spelet, som utspelar sig i Nordkorea i en inte allt för avlägsen framtid.
När Nord- och Sydkorea ska skriva på ett historiskt fredsavtal och börja samarbeta genomförs en kupp i Nordkorea. Den ondskefulle general Song tar över och plötsligt är hela världen hotad då Song både har kärnvapen och kontakter med terrorister. Eftersom de "Allierade Nationerna", jag antar att FN inte ville vara med i det här spelet, inte lyckas hitta vapnen utfästs en saftig belöning till den som tar General Song - död eller levande.

Grafik:
Påminner ganska mycket om grafiken i "GTA".
Alltså är den ganska enkel, men den flyter på riktigt bra även när det händer mycket på skärmen. Sikten är dock längre än i "GTA" och något som är riktigt snyggt är explosionerna, de är väldigt lyckade.
Dessutom kan man faktiskt spränga i princip vad som helst, inklusive alla hus. Tyvärr är fysikmotorn inte den bästa alla gånger och somliga saker flyger lite väl långt i explosioner. På det stora hela är grafiken fullt tillräcklig, ganska enkel men det är viktigare att spelet flyter på bra i striderna än att allting är extremt detaljerat.

Ljud:
Inte så mycket att säga om egentligen.
Fullt av vapensmatter och explosioner och det är ju aldrig fel.
Ett musiksoundtrack som man oftast inte tänker på, men om man verkligen lyssnar så blir det lite tjatigt i längden, även om det varierar sig lite beroende på var man är och vad som händer. Sen kan man ju naturligtvis inte låta bli att gotta sig i Peter Stormares dåliga engelska om man väljer den svenske legosoldaten (vilket jag tar för givet att 99,9% av spelarna i Sverige gör).

Gameplay:
Har man spelat "GTA" känner man snabbt igen sig.
Kameran följer strax efter karaktären men kan vridas. Man kan stjäla vilket fordon man vill - inklusive pansarvagnar och helikoptrar, hitta mängder med vapen och friheten är stor. Kontrollerna är i princip likadana dessutom, men det finns på gott och ont fler funktioner i "Mercenaries".
Naturligtvis är det trevligt att kunna göra fler saker, som till exempel att kalla in ett flyganfall mot en luftvärnskanon istället för att springa och spränga den själv.
De ökade valmöjligheterna gör dock att kontrollen i trängda lägen kan bli lite otymplig. Dessutom tar det ett tag vid att vänja sig vid kontrollerna när man kör ett fordon. Höger- och vänstertriggern används inte, som brukligt i liknande spel, till att gasa och bromsa utan till att göra handbromssväng och att hoppa ur bilen men beordra passagerare att sitta kvar.
När man väl vänjer sig fungerar kontrollen för det mesta bra.

Något som också skiljer sig från "GTA"-spelen är att det är lite mindre story i "Mercenaries". Det mesta är klart från början, man ska hitta 52 högt uppsatta militärer och forskare i Nordkorea - de utgör en kortlek med 13 spader, klöver, ruter och hjärter där general Song är spaderesset (känns det hela igen?).
För varje kort du fångar eller dödar får du pengar du kan använda till vapen och uppgraderingar. I Nordkorea finns, förutom nordkoreanerna själva, fyra andra grupperingar - Allierade Nationerna, Sydkorea (i praktiken CIA), Kina och den ryska maffian. Deras intressen går ofta emot varandra och man får välja lite vilka man vill utföra uppdra åt och vilka man vill få som fiende.
De mest fientliga handlingar kan dock glömmas bort med hjälp av mutor så man kan egentligen inte välja fel. De olika fraktionerna lämnar ut olika uppdrag, som kan vara allt från att försvara en byggnad till att mörda en specifik person, och har olika information om de 52 korten, så det kan löna sig att hålla sig på god fot med de flesta. Den ryska maffian styr dessutom "affären" man köper krigsmateriel från så dem ska man inte bli ovän med. Varje gruppering har dessutom en extra sak som man får pengar för om man gör. Några vill att vissa statyer ska förstöras, andra vill att man ska leta upp krigsmateriel och så vidare.

De tre olika legosoldaterna skiljer sig inte så väldigt mycket åt; amerikanen tål mycket stryk, brittiskan är bra på att smyga och svensken är snabb.
Även om det kan påverka spelstilen lite grann så är det minimalt, alltså kan man välja den karaktär man tycker bäst om. Eftersom det är Lucasarts som har gjort spelet finns det dessutom malplacerade, men lite roliga, kända karaktärer som kan låsas upp, men det är mest en kosmetisk historia.

Hållbarhet:
En av spelets svaga sidor är att det inte finns någon form av multiplayer, vare sig online eller offline. Även om jag inte riktigt vet hur ett sådant mutiplayer skulle fungera, skulle det vara roligt att kunna kriga mot varandra.
Annars är hållbarheten bra i spelet. Det är relativt långt och av stigande svårighetsgrad, så kampanjen tar ett bra tag att ta sig igenom. Dessutom kan det finnas ett visst återspelarvärde om man inte får tag på precis alla saker eller vill prova olika karaktärer. Plus att det kan vara roligt att bara springa runt och spränga saker på måfå sådär, men det kanske säger mer om mig än om spelet.

Slutsats:
Tycker man om "GTA" är det här ett givet köp.
Det är som "GTA" men mer actionfyllt och bjuder på en hel del nya element.
Å andra sidan kan spelet, precis som "GTA", bli en aning enformigt i längden. Bland spelets nackdelar finns en brist på multiplayer och så kan man ha en del synpunkter på spelets sensmoral - att gå genom FN för att lösa problem är krångligt och tar tid, det är bättre att legosoldater får döda alla.
Dessutom kanske hela kortlekskonceptet är lite diskutabelt. Bortser man från detta får man ett välgjort actionspel som ibland är riktigt sådär "röja omkring"-roligt.

Axel Roos : 05-02-10