Max Payne 2 - The Fall of Max Payne
(PC CD-ROM)

För ett par år sedan satt några spelkreatörer i Finland och kläckte ur sig en idé om ett dataspel om en polis vid Drug Enforcement Agency.
Temat var våldsam hämnd då polisens fru och barn mördats av knarkhuliganer. Spelet lät höra talas om sig och att den ärrade polisen Max Payne skulle återkomma i ännu en våldsorgie kom inte som någon överraskning för de som spelade första spelet.
Att man däremot i detta andra spel vid ett par tillfällen också får styra runt med Mona Sax, kvinnan för hans beundran, var lite mer överraskande, men positivt.

Max är en hårdkokt kille som inte bangar för att sprida lite hett bly.

I "Max Payne 2 – The fall of Max Payne" är mannen med speltitelnamnet tillbaks som vanlig civilssnut i New York.
När jag nu ska beskriva handlingen så får jag problem eftersom spelet inte är kronologiskt upplagt. Det börjar inte där själva storyn börjar, utan där det slutar för att i nästa sekvens gå tillbaka till ungefär mitt i berättelsen och så vidare. Det låter förvirrande, så glöm det. Till slut dras alla trådarna ihop och rörigheten tror jag är avsiktlig då man i rollen som Payne verkligen inte ska förstå vad som hänt honom när han vaknar upp i en sjuksäng.
Så ha tålamod, till slut får man visshet. Många skott avlossas på vägen i alla fall, så mycket kan jag säga.

Efter denna kackiga handlingsförklaring så har väl alla gett upp hoppet både om mig och spelet, men gör inte det. Ge spelet en chans i alla fall. "Max Payne 2" är nämligen riktigt, riktigt bra.
Bra ös i skjutscenerna, mycket minnesvärda miljöer, stilfull slow-motion och en intrig och med ett storyupplägg värdig en bra Tarantino-film.

Spelmotorn Havoc fungerar bra och det mesta som är i bild kan man också påverka. Du välter flaskor, knuffar bort brädor, slår på vattenkranar, slår av TV-apparater, välter kartonger, ja det är ingen död dekor runt figurerna helt enkelt. Visserligen på en primitiv nivå, men ändå.
Återstår att se om "Halflife 2" kan bräcka detta med samma spelmotor om nu spelet kommer någon gång. För egen del vill jag se mera av spel där karaktärerna integreras i miljön de befinner sig i. Varför låta en hel hög kartonger finnas i bild om man ändå inte kan rubba dem? Max Payne har också en av de mest perfekta och stämningsfulla miljöer jag någonsin sett.
Då menar jag förstås den övergivna byggnad Mona Sax bor i. Det är ett gammalt övergivet nöjespalats i stil med Lustiga huset på Gröna lund. För mig var det en visuell fullträff utan att ens ha avlossat ett enda skott.

"Max Payne 2" är lättstyrt, snyggt och relativt lättspelat på enklaste nivån.
Blir det för svårt så har man alltid "bullet-time" funktionen att ta till.
Precis som i "Matrix"-filmen kan man i lugnare takt springa runt, slänga sig undan för kulor och samtidigt själv dra i väg ett par välriktade salvor. Nå, spelet känns nyskapande och fräscht. Jag har fått mig en annorlunda spelupplevelse.
Jag har varit med i en bra film, en actionfylld komplicerad berättelse och jag rekommenderar att fler än jag gör samma tripp.

Innehållsförteckning:
Mycket bra drömsekvenser
AK47:or, M4:or och molotovcocktails
Barnförbjudet
Förmodad påsättning bakom lägenhetsdörr

Spelat på:
2,66 Mhz, 768 MB Ram, Geforce 4 Ti 4200, 128 MB
Minimikrav:
PIII 1Ghz, 256 MB Ram, 32 MB 3d-grafikkort, 1,5 GB Hårdiskutrymme

Jörgen Krusell : 03-12-04