Det är lite komplicerat, och jag tror inte jag kan reda ut alla begrepp med hedern i behåll så låt oss bara konstatera ett par grundfakta:
1) Sagan om ringen-trilogin är kanske en av världens mest lästa böcker.
2) Det har gjorts spel på den förrut.
3) "Shadowfax" var, även om det handlade om Gandalf, bara en ganska lam "Scramble"-klon utan rymdskepp.

Så, helt plötsligt nu när datorkraften nästan har har hunnit ikapp fantasin får vi inte bara ett, utan hela två spel nästan samtidigt som faktiskt följer berättelsen och inte bara presenterar en ful vit sprite som skjuter blixtar på fula svarta sprites.
En av de allra största fördelarna med Black Label Games spel till skillnad från sin avlägsna Electronic Arts-släktning är att du kan köpa det till nästan vilken modern plattform som helst. Något jag, som äger en PC och inte någon Playstation 2 uppskattar.

Nå, nu skall det här handla om ett spel och inte lägga ut texten en massa om andra produkter runt omkring.
Black Label Games har alltså skapat det officellt godkända spelet baserat på J.R.R. Tolkiens litterära kvarlåtenskap. De har valt att, som sig bör, dela upp berättelsen i tre delar och nästa spel, baserat på "Sagan om de två tornen" kommer någon gång under 2003.

Spelet i sig är ett ganska så normalt linjärt äventyrsspel med tyngden på action. Som Frodo, Aragorn och Gandalf springer du igenom olika banor, hämtar lite prylar och slåss med elakingar. Beroende på vem du kontrollerar för tillfället så ändras spelstilen.
Frodo är kanske den karaktär som skiljer sig mest från de övriga. Eftersom han är en liten kille som inte har så mycket att sätta emot i en fajt så handlar hans uppdrag mest om att smyga omkring och försöka undvika strid. Han är också den karaktär som har flest uppdrag av sorten leta, hitta, tänk.
Aragorn, som är den andra karaktär man får prova på i spelet, är mer rättfram hackare och malare. Beväpnad med sitt svärd och en stadig pilbåge rusar han fram och hugger ner fiender till höger och vänster.
Gandalf har ett svärd men håller sig helst till sina maffiga besvärjelser för att slå allsköns oknytt med blixtar. För att vara en vis gammal trollkarl är det dock kanske lite väl mycket John Rambo över Gandalfs banor.

Du börjar inne i Baggershus där du kommit till insikten att om du skall ge dig av så får du sälja familjegodset till din vedervärdiga släkting Lobelia. Du knatar runt, talar med dina grannar och hjälper folk med diverse småproblem. Allt är ganska så fridfullt, till det att du sålt huset och skall ge dig av.
Plötsligt är det natt och Hobsala är fullt med svarta ryttare som du måste smyga dig förbi.
Det här är knepigt, bland annat för att kamerakontrollen är en smula taskig, går du i nedförsbacke är det svårt att se vad som befinner sig framför fötterna på dig. Dessutom är det mörkt, som i graven. Hur ser du en mörk ryttare på en svart häst som står mot bakgrunden av den mörka himlen och ett svart träd? Inte så vidare bra.

Efter att ha äventyrat dig igenom delar av boken som aldrig kom på film, och bland annat hjälpt den trallande Tom Bombadil plocka blommor till Hjortrongull och slagits mot den gamla pilträdsgubben får du ta kontrollen över Aragorn i Bri.

Aragorn svingar svärdet i med bravur och här märker man en grej som jag verkligen gillar med spelet. När du dunkat till någon ett par gånger med ditt svärd, eller helt fräckt lagt av en spark i magen på honom, ramlar vederbörande till marken. Nu kan du, om du tror dig ha tid till det, ränna svärdet i en golvad fiende innan han kommer på fötter igen för att ställa till med mer förtret. Det här är, om kanske inte så sportsligt, en ganska så fräck detalj. Du får dessutom tillfälle att tänka över om du hinner avsluta dina motståndare i förtid medan deras kamrater står och hugger dig i ryggen eller om du skall låta orcheländena ställa sig upp och attackera dig igen.

Aragorn har dessutom ett par fina stunder med blodtörstiga troll och en scen där han försvarar Frodo mot ringvålnaderna endast beväpnad med en fackla.

Gandalf så, han ränner omkring i Moria, lysandes vägen med sin stav. Han slungar eldklot och blixtar till höger och vänster medan du som spelare försöker hitta vägen genom labyrinten. Sen möter han Balrogen och vi vet ju alla hur det slutar.

Spelet är rätt så tjusigt. Kanske inte den mest revolutionerande grafik jag stött på men generellt sett snygg om man undantar väktaren vid Morias port som ser ut som Gonzo från Mupparna med fyra kloförsedda damsugarslangar.
Mellan de olika banorna kommer datoranimerade filmer som, även om de inte matchar Blizzards mästerverk i genren, är riktigt snygga.
Ljudet är något svagare och röstskådespelarna har emellanåt riktigt svårt att övertyga med sina repliker.

Om man ska kritisera något rejält så tror jag att jag skulle vilja ge en känga till den lite halvdana styrningen och klumpiga kameran. Dessutom är svårigheten i vissa banor bara det faktum att allt är beckmörkt fram till det att trollet dyker upp från ingenstans och dänger dig i huvudet med sin klubba.
Dessutom skulle jag gillat ett mer rollspelsaktigt upplägg med erfarenhetspoäng och möjligheter att bli bättre.
Samt ett par till banor, det är i kortaste laget.

Kanske hade det här spelet fått ett sämre omdöme om det inte var baserat på Sagan om ringen, jag vet inte så noga. Men som det nu är så får det bonuspoäng på att det är roligt att få spela sig igenom böckerna. Jag ser faktiskt fram emot nästa del i serien, särskilt om ett par av barnsjukdomarna rensas ur.

Innehållsförteckning:
Tom Bombadil
Pilträdsgubben
Kummelgastarna
Troll, orcher och Nazguler

Spelat på:
AMD Athlon 1,2 Ghz, 384 MB Ram, 64 MB GeForce 2 Grafikkort, Windows XP

Minimikrav:
Pentium III Mhz, 64 MB Ram, 32 MB 3D grafikkort, 800 MB ledig hårddisk

Svensk Distributör: Vivendi Universal

Harald Åberg : 02-12-18