|
Legion
(PC)
"Legion" är ett ganska gulligt strategispel för
de som inte kräver så mycket.
Just ordet "gulligt" skall man inte hänga upp sig
på för mycket, det är mer själva utseendet
jag syftar på än innehållet i sig.
Ofta när man tänker på strategispel tänker
man sig något komplext och kanske rent av tråkigt som
tar lång tid att lära sig.
"Legion" är inte så svårt att
lära sig, det är inte heller speciellt blodigt eller speciellt
upphetsande. Det är faktiskt ganska simpelt i grunden.
Vill man dra en parallell till andra spel skulle jag vilja säga
att det är som en lillebror till "Shogun",
eller dess efterföljare för den delen, "Medieval:
Total War". Eller kusin till "Heroes of Might and
Magic".
 Syftet
är att spelaren skall bygga upp sina städer, försvara
dem, ta över andra städer och på det sättet
stärka sin makt. "Legion" utspelar sig under det
romerska rikets storhetstid och det finns några olika scenarion
att köra. Man kan dessvärre inte, likt realtidsstrategispelen,
spela på en slumpmässig karta eller liknande.
Man kan, om man vill, spela som en annan nation på samma scenario,
men det innebär bara att man byter utseende inte att spelplanen
blir annorlunda eller att man ens byter plats. Målet förblir
detsamma, men vägen dit kanske bli längre eller kortare.
"Legion" är dessutom omgångsbaserat, vilket
av vissa anses förlegat numera.
Varje nation har sina egna specialtrupper och byggnader som har
fördelar och nackdelar gentemot de andra nationerna.
Någonting som jag uppfattade som lite störande är
att man inte har något val att fortsätta när man
väl uppnått spelets mål (att kontrollera mer än
40 % av kartan och att vara minst 25% större än efterföljande
nation).
Jag kan alltså inte välja att bli den envåldshärskare
jag önskar.
Att utkämpa strider är enkelt. Man sätter ihop en
armé och letar upp en stad eller en av motsåndarens
arméer som man vill ta över.
När själva striden börjar har man möjlighet
att placera ut sina trupper på en mer detaljerad karta där
slaget kommer att utspela sig.
När väl det är gjort kan man inte göra någonting.
Det är bara att luta sig tillbaka och se på när
ens män sköter det de kan bäst.
Striderna utkämpas framför en fixerad kamera och man bör
inte vänta sig någon större action.
Under stridens gång är det främst en kombination
av moral, erfarenhet och vilka typer av förband man använder
som avgör stridens utgång. Om många bågskyttar
väntas i motståndet är det smart att försöka
styra ditt kavalleri dit osv.
En kombination av moralstarka fotsoldater och mängder av bågskyttar
brukar kunna ta hand om det mesta.
 |
| Vi tycks ha hamnat i den fornromerska iscensättningen
av "Klonerna anfaller", eller? |
Städerna producerar mer eller mindre kvantiteter av trä,
mat och järn.
Detta distribueras jämt över riket och styr hur mycket
arméer och nya byggnader man kan producera. När man
producerar mycket hamnar överskottet i lager. Dessa lager gå
inte att utnyttja när man vill bygga nya anläggningar
eller träna nya trupper. Detta skapar en högt underlig
situation där jag har en massa trä i lager fast jag kan
inte bygga nya anläggningar eftersom min produktion är
låg.
Skulle jag däremot producera ett underskott tas mellanskillanden
från lagren.
AI:
Mycket av spelet har man ingen makt över och behöver därför
inte heller tänka på. Det gör att det är ett
ganska okomplicerat spel och kommer inte att tillfredsställa
den som letar efter riktiga strategispel.
Det kan däremot vara en väldigt bra väg in i strategispelens
värld.
Jag hoppade direkt in i första scenariot utan att ha gjort
några övningar eller genomgångar och tycker att
jag ficka ganska bra grepp över hur det fungerade innan jag
tittade i manualen.
Motståndet är i alla fall inte speciellt smart.
Diplomatin i spelet är onödig och det har liksom ingen
betydelse egentligen huruvida man befinner sig i allians med andra
nationer eller inte.
Jag har inte lagt märke till någon större skillnad
än att motståndarna blir mer aggressiva och att det tvingar
upp hastigheten på spelet lite när det blir svårare.
Grafik:
Grafiken är som sagt "gullig" - detaljrik och böljande
men inte levande.
Om träden hade svajat lite i vinden och vattnet i floderna
rört sig hade den blivit mycket vackrare. Dock skulle man kunna
säga att grafiken är överskådlig och enkel.
Gränssnittet är tillmötesgående och inte alltför
krångligt.
"Legion" går enbart att köra i upplösningen
800x600.
Ljud:
Jag är den typen som vill höra stridslarm, klingande svärd,
dödsskrik och allmän oreda när jag krigar. Lite lyckas
"Legion" fånga upp, men långt ifrån
allt tyvärr. Det hade kanske kunnat blir lite mer känsla
i striderna ifall ljudet hade varit mer påträngande.
Bravehearts anda infinner sig inte riktigt även om ett
scenario utspelar sig i Skottland. Musiken är lagom och passar
sitt syfte, den finns i bakgrunden men är inte störande.
På det hela taget känns det som det är anpassat
för en lite yngre publik därmed inte sagt att det inte
bjuder på motstånd.
Det är rekommenderat från 11 år vilket är
en ganska bra gräns.
Spelet hade fungerat mycket bra på Amiga 500 när den
var populär, eller fungerat bättre på mig när
jag var i den åldern och hade en sådan dator.
"Legion" går dessutom att spela på nästan
vilken uråldrig PC som helst.
Innehållsförteckning:
Gulligt gränssnitt med mysig grafik
Stora, nästan oblodiga, slag
Överskådligt
Spelat på:
P4 2 GHz, 256 MB RAM, Geforce 4 Ti4600 128 MB, Win Me
Systemkrav:
Pentium 233 Mhz, 64 MB RAM, 2 MB videokort (Direct X kompatibelt)
Svensk distributör: Panvision.
Tor
Hammar : 02-11-23
|
