Hunter: The Reckoning - Wayward
(Playstation 2)

OK. Det här spelet är en uppföljare på ett spel som kom till X-Box och GameCube.
Som trogen PS2-spelare hoppar man alltså rätt in i en tvåa utan att passera ettan.....groovy!

Ett spel där man får skjuta zombies med minigun måste vara bra. © Vivendi

"Hunter" är ett kötta-zombies-lir av hög klass. På det hela taget är det snyggt, stämningsfullt, har lagom långa laddningstider och inget laggande i grafiken (även om det myllrar av zombies på skärmen).
Man lär sig snabbt kontrollerna och variationen mellan de olika spelar-karaktärerna gör att det förblir intressant. En av de mer negativa aspekterna av spelet är att man inte kan styra kameravinkeln, vilket ibland gör att man går "i blindo", något som åtminstonde jag finner frustrerande.
Utöver den kritiken har jag bara ett klagomål till: osynliga väggar.
Eftersom man ofta befinner sig i situationer där man möter zombies i flock så är man beroende av taktik för att klara sig. När man har manövrerat så att man har öppet skottfält uppenbaras faktumet att midjehöga hinder gör målet på andra sidan osårbart för min automatkarbins eld. Snopet!.

I spelet återvänder "jägarna" till den monster-blomstrande staden Ashcroft för att åter ställa allt till rätta. De fyra jägarna är följande:
- Martyr; en liten nätt asiatisk tjej
- Judge; en präst med krut i sin predikning
- Defender; hårdkokt svart kvinna med afro
- Avenger; yxsvingande bjässe till MC-knutte
En bit in i spelet tillkommer också en femte jägare som kallas Wayward (vilket sammanträffande).
Karaktärerna ligger inom den vanliga sfären, från den lilla snabba men inte så starka karaktären till den stora långsamma bjässen med muskler i överflöd.
För att få bukt med stadens odöda plågoris är varje karaktär beväpnad med både närstridsvapen och skjutvapen, kontrollerna låter oss snabbt byta till lämpligt vapen när så krävs. Skjutvapen hittar man fler under spelets gång och dessa lagras i ens högkvarter, och innan man ger sig ut på en ny bana får man välja att ta med sig ett av dem utöver sin standardbeväpning.
Alla karaktärerna har också egna och personliga magiska krafter ("edges") som avsevärt kan tippa över vågskålen i ens egen favör, dessa förbättras allt eftersom
karaktären blir mer erfaren.

Genom hela spelet utgår man från ett högkvarter till olika banor. När en bana är avklarad återvänder man automatiskt till basen och väljer sedan vart man ska bege sig härnäst. Man tjänar emellanåt på att spela om banor som man redan tagit sig genom eftersom den finns bonusbelöningar, såsom nya kläder till karaktärerna och andra godsaker. I vissa fall måste man köra om en tidigare avklarad bana för att samla ihop saker man behöver för att klara nästa, men för det mesta är det frivilligt.
Mellan varje bana kan man byta karaktär, och faktum är att vissa banor är lättare att klara bara man har rätt karaktär.

Singel player-mode är bra på detta spel men det blir riktigt bra när man kör Two Playe- mode. När man ger sig av på nya uppdrag från högkvarteret kan man glatt
invitera syrran/brorsan/frugan/maken att hänga på för en stunds seriöst zombie-stompande. Plötsligt måste man tänka på att inte ta livet av sin kamrat och
vapendragare. Det går inte längre att skjuta eller hugga vilt omkring sig.
Speciellt intressant blir det när man eskorterar någon i spelet.
Det känns ju som att det räcker med att alla zombies försöker ta livet av ens protegé man behöver ju inte göra jobbet åt dem.
Friendly fire-funktionen går dock att ställa ner på ett reglage i options-menyn, även om jag tror att det borde förta en del av spelkänslan.

Innehållsförteckning:
Ett av dom bättre slakta-så-många-zombies-som-du-kan-spelen på marknaden
Mysiga monster: zombies, zombies med vapen, statyer, onda häxor i lack och läder, jätteråttor mm
Karaktärer med personliga egenskaper
Snygg grafik
Så-linjär-historia-som-du-vill-ha
Friendly fire (Ooops! Stod du där? Sorry ´bout that.....)
Ett stadigt håll-i-gång!

Spelfakta:
Svensk distributör: Vivendi
Plattform: Playstation 2

Linus Nilsson : 04-06-06