Buffy the Vampire Slayer: Chaos Bleeds
(X-Box)

Fler och fler tv-serier dyker förr eller senare upp som datorspel.
Den (åtminstone i USA) omåttligt populära serien "Buffy the vampire slayer" är inget undantag.
I "Chaos Bleeds", det andra spelet om Buffy (men det första släppts till alla konsoller), får du spela som de flesta av karaktärerna i serien i din kamp mot vampyrer, monster och den ursprungliga ondskan, The First.

En vampyr mindre, bara en zilljon kvar.

Jag får nog börja med att säga att jag inte är något Buffy-fan. Namnet Buffy associerar jag snarare till Dan Bäckman, och även om jag tyckte att långfilmen från 1992 hade sin charm (kanske beroende på en mellanstadieförälskelse i Kristy Swanson) så är mina kunskaper om Buffys värld ganska obefintliga. Mina förväntningar på spelet var kort sagt inte så höga, men jag blev faktiskt positivt överraskad.

Storyn i spelet är minst sagt förvirrande för en som inte följt serien men den klarnar i alla fall till viss del under spelets gång. Det skulle dock ta alldeles för mycket utrymme här att försöka förklara den på ett vettigt sätt.

Grafik:
Grafiken får faktiskt anses vara ganska bra för att vara ett multiplattformsspel. Karaktärerna i spelet är relativt bra gjorda och man känner nästan igen dem från serien. Banorna i spelet är för det mesta välgjorda även om det, föga förvånande, oftast är mörkt ute. Det man kan klaga på vad gäller designen på banorna är att några är ganska förutsägbara (zombies på kyrkogårdar och i kloaker känns kanske inte så nytt).

Ljud:
Ljudet är överlag bra. Musiken i spelet är det inget fel på och många av röstskådespelarna gör ett godkänt jobb, trots att speltillverkarna inte haft råd att anlita de större stjärnorna från serien.
Willow, en snäll häxa, spelas i tv-serien av samma tjej som är Jason Biggs kärlek i "American Pie"-filmerna. Trots att hon inte gör rösten i spelet låter verkligen som om karaktären skulle kunna slänga ur sig ett "A-and once, at band camp".
Något jag irriterar mig på är alla de hurtiga repliker som framför allt Buffy säger i tid och otid. "Just what a girl needs, a nice long shaft" var knappt roligt första gången hon plockade upp en träpåle. Det var inte roligare den fyrtiotredje gången.

Gameplay:
Kontrollen i spelet är ganska lätt när man vant sig vid den. Det går alldeles utmärkt att ta sig igenom spelet genom att trycka besinningslöst på slag- och sparkknapparna men blir lättare om man lär sig lite effektiva kombinationer.
Till sin hjälp har man dessutom en ganska stor och varierad vapenarsenal.
Jag är väldigt imponerad av hur Buffy får plats med spadar, yxor, eldkastare och fem träpålar i sina tighta jeans.
Dessutom har karaktärerna olika sätt att slåss på.
Willow använder magier, Buffy kan sparka högt och buktalardockan (!) Sid är en jäkel på att slå snabbt.

Svårighetsgraden på spelet är egentligen ganska lätt.
Till exempel är det skönt att ondskans lakejer i alla fall är tillräckligt gentlemannamässiga för att inte slå på en när man ligger ner.
Mycket av det svåra i spelet är tyvärr inte i form av stora utmaningar utan problem med kontrollen. Kameran kan roteras runt spelaren men fastnar på objekt och väggar. Sin inventory kommer man åt genom att trycka på styrkrysset. Detta är praktiskt när det är lugn och ro men att bläddra sig fram till en "Medi-pack" samtidigt som fyra demoner slår på en är inte så roligt.
Något som irriterar mig som är van vid rollspel där man sparar vid varje nytt rum är att man bara kan spara mellan banorna.
Detta vägs till viss del upp av att det utspritt på banorna finns "continue points" dit man kommer tillbaka om man dör. Däremot kan man inte stänga av spelet utan måste spela igenom hela banan först.

Hållbarhet:
Spelet har tolv banor som tar ungefär 45 minuter var att spela igenom en första gång. Däremot kan man behöva gå tillbaka till banor och spela bättre för att kunna låsa upp gömda saker. Det man kan låsa upp är karaktärer för multiplayer och intervjuer med skådespelarna.
Multiplayerdelen ökar naturligtvis livslängden på spelet men de olika varianterna är inte särskilt inspirerande. De går helt enkelt ut på att döda monster på löpande band, fast tillsammans.

Slutsats:
Spelet är, trots vissa brister i kontrollen, faktiskt ganska roligt.
De olika karaktärerna ger lite variation på spelstil och framförallt den lilla trädockan är riktigt rolig att springa omkring med.
För den som är ett fan av tv-serien finns det nog mycket att hämta, både vad gäller storyn i spelet och att man kan låsa upp intervjuer med skådespelare.
För oss andra är det ett helt okej, om än något förvirrande, actionspel.

Axel Roos : 03-12-01