Bandits: Phoenix Rising
(PC)

Tung bilaction med tydliga Mad Max-referenser.
Så skulle man enkelt kunna beskriva "Bandits: Phoenix Rising".
Spelet utspelar sig i en framtida värld där det mesta är öken och kargt elände. Banditklaner styr, ställer och bråkar med varandra medelst mer eller mindre tungt bestyckade bilar.
Det mesta går ut på att skaffa bensin, sprit eller vatten.

Själv spelar man Fennec, ledaren för Wolfpack, som ständigt sänds ut på nya uppdrag och räder mot de andra banditgängen.
Med sig i bilen har man polaren Rewdalf, en skotsk före detta medlem av banditklanen Flaming Pumpkin, som fungerar som skytt, spelets guide och glad påhejare.

Köra bil och skjuta är vad som står på schemat, och givetvis får man förtjäna bättre bössor att montera på sin bil, och senare i spelet även bättre bilar. Spelet innehåller 24 uppdrag med olika teman som att stjäla saker, köra race, göra raider mot konvojer, agera skydd åt andra, eller helt enkelt bara åka in och ta ut så många fiender som möjligt (läs: alla).

Spelkänsla:
I början är det inte helt lätt att hålla reda på bil och skjutande, speciellt inte om man använder sig av finesser som att styra kanontornet på bilen separat från bilen. Det innebär att man alltså kan vrida enbart maskingeväret åt vilket håll som helst med musen oavsett hur man kör med piltangenterna.
Fördelen med detta är förstås att man kan lassa på duktigt på förföljande fiender, men nackdelen är att man inte ser hur man kör vilket ofta resulterar i en bergvägg eller liknande. Skönt nog kan funktionen stängas av och på, och till en början känns det säkrast att använda läget där man styr och skjuter med musen.

När man väl kommit in i styrningen är spelkänslan grymt skön.
Bilen rör sig snabbt och rörligt utan att sladda för mycket, och man får snabbt koll. Nitros för extra boost och handbroms för skarpare svängar livar upp.
Allt känns väldigt smidigt och rent på något sätt, inget onödigt tjafs.

AI:
Fiendebilarna är inte alltför dumma, kanske tvärtom, och för min del får jag nog säga att spelet är ganska svårt. Erkänner dessutom att jag lirade på lättaste, men tyckte ändå att det var rätt lurigt.
Bra tycker jag, eftersom lätta spel snabbt blir trista.

Grafik:
Jag gillar grafiken, som är snygg och avskalad, väldigt bra.
Inte en massa tjafs här heller, utan rena och snygga omgivningar och detaljerade och coola detaljer där det behövs som bäst, exempelvis bilarna.
Menyerna är på precis samma sätt, rena och snygga.

Ljud:
Ljudet är en höjdare.
Man har olika radiokanaler att välja mellan och oftast spelas nån rock'n'roll eller funkig techno. Ett spår har grymma Primus-vibbar.
Karaktären Fennec är inte speciellt cool med sin normalamerikanska accent. Däremot är Rewdalf hur cool som helst med sin skotska, och med kommentarer som "Exit light, enter night" i öronen när man sprängt en fiendebil i luften mår man bra.

Multiplayer:
Har jag inte testat. Man kan tydligen lira Deathmatch och Team Deathmatch med upp till åtta bilar.

En jättelik låst järndörr? Inga problem, vi rammar den. Fennec och Rewdalf tar sig an problemlösning.

Olle Lindkvist : 02-12-10