Weeping Willows - "Presence"

Allt är Eggstones fel!
Det var en gång en kille som hette Magnus. Det här var någon gång under nittiotalet. Magnus stora idol var Morrissey. Magnus ville vara precis som Morrissey. Sjunga som honom, skriva texter som honom.
Ja, bli en svensk Morrissey...
Magnus startade ett band för att uppfylla sina drömmar, Weeping Willows. Som sagor brukar sluta så slutade även denna lyckligt, Magnus lyckades i mångt och mycket med sin dröm....
Men nu är nu.

På Weeping Willows hemsida kan man läsa att det nya albumet "Presence" är bandets "stora popalbum". Efter att keyboardisten Mats Hedén slutat ville man satsa på pop, pop och åter pop.
Varför blev det så här?

Om vi återigen går tillbaka några år i tiden så hittar vi Magnus Carlssons solokarriär. Två skivor har det resulterat i, "Allt är bara du du du" (2001) och "Ett kungarike för en kram" (2003). På den första slog sig sångaren i lag med göteborgsmusiker och lät arbetarstadens depressiva ljudbild färga albumet. Resultatet blev lyckat. I mångt och mycket bättre än moderbandet.
Han behöll det sorgsna, sjävdestruktiva i sina berättelser.
Inför soloskiva nummer två åkte Magnus ner till Malmö och hängde lite på Möllan. Han var även inne en del i studion, nu med gamla indiepoparna från Eggstone. Och någonstans där, i soliga sydliga Malmö, går något enligt min uppfattning fel. Soloalbum nummer två bli en glättig, glad och tråkig produkt.
Sällskapet skapar människan har någon sagt någon gång och här skapade Eggstone en ny låtskrivare. En sämre.

Så är vi då här, med ny skiva i hand.
Wepping Willows första skivor präglades av stråkar och tillknäppta, drömska melodier. Något unikt hade skapats av Magnus med band.
"Presence" är en bra skiva....om den varit med ett annat band.
Weeping Willows har lärt mig att livet inte alltid är roligt. Men nu vänder man på allt och gör tvärt om. Musiken som kommer är glad, fylld av optimism och livsglädje. Som så många andra. Därför är detta inte bra.
Magnus röst tillsammans med hans textförfattande passar helt enkelt inte riktigt in. Som om musik och text var skriven på olika planeter.
Jag har slutat tro på det Magnus Carlsson sjunger om.
Inte sakerna som sådant utan hans sätt att framföra det på. Icke trovärdigt.
Tyvärr kan det bara gå utför efter det här.
Så tack och adjö Weeping Willows, det var bra (nästan) så länge det varade.

(Förmodligen kommer jag att stå där på Weeping Willows konsert och att inse att jag hade fel.)

Plattan släpps: 25 februari 2004
Skivbolag: Virgin

Jerry Boman : 04-03-30