Suicide Commando
SAMA, Trädgår'n Scen 2, Göteborg 2004-04-02

LOVE BREEDS SUICIDE COMMANDO

Från introt på "Cause of Death: Suicide" när den samplade rösten gång på gång mässar "Each year approximately one million people die from suicide" sitter musiken som en aggressivt pumpande smäck rakt i solar plexus. Tungt så att inälvorna vibrerar och det är omöjligt att stå still.
Så du tror att synthare är mesar med för mycket hårgelé som bara gillar blippblopp?
I say - think again, kamma dig och köp en Suicide Commando-platta.

Foto: Harald Åberg

Sen första gången jag hörde belgiska EBM-projektet Suicide Commando frontat av Johan Van Roy så har det varit en omedelbar kärlek. Jag är genuint kass på och ointresserad av att försöka glänsa med träffande genrebeskrivningar och namedroppande referenser.
SC musik skulle jag beskriva som tung, svart industrisynth med texter om människans absurda självdestruktivitet (i huvudsak på temat död, sex och religion) - ett slags Bodü-Rammstein med technopump och tuffa samplingar av typen "Jesus is dead" och "Time to die".

Senaste plattan "Axis of Evil" har fått idel lovord, rankats som "årets album 2003" på DAC (Deutsche Alternative Chart) och är även en favorit i min privata samling. Man kan inte ogilla nåt som är Big in Germany...eller vänta nu...det kanske man kan?
Men det var ren lycka att det mesta som framfördes från SAMA:s näst största scen denna kväll var välkänt "Axis of evil"-material.
I den allmänna extasen över att få se favoriterna live kände jag igen låtar som "Face of death","Neuro Suspension", "Consume your vengeance" och "One nation under God". Technopulserande beats, distad sång och repetetiva textrader hamrar effektivt in varje låt i benmärgen.
Men även favoriterna från tidigare plattor - "Hellraiser", "Better off dead", "Acid bath", "Dein Herz, Meine Gier" och förstås "Love breeds suicide"
fick mig att i sjunga med. Jag var inte direkt ensam om att glatt stå och mässa "We're the slaves of evil where angels weep. We're better of dead".
Mer sing-a-long än i "Allsång på Skansen" även om Lasse Berghagen nog inte uppviglat till den typen av trallande.

Det var en energisk och tajt spelning, med en säkerligen genomtänkt och snygg scenshow som dock från mitt perspektiv (nån stans i mitten av publikmassan) mest bestod av olikfärgat ljus, textlines på en duk och en och annan glimt av en vilt skuttande Johan Van Roy.
Publikkontakten bestod i av att Van Roy skrek "scream" och publiken skrek lyckligt. Möjligt var också att hans svett stänkte ner på de riktiga entusiasterna längst framme vid scenen.
Ändå fånlog jag hela tiden och hade inte tråkigt en sekund.
Kvällens bästa spelning.
Ren kärlek.
Love breeds Suicide Commando.

Innehållsförteckning:
Gröna laserstrålar
Kvinnlig keyboardist
Extatisk publik
Mördande volym

Mia Gustavsson : 04-04-05