Metaltown
Göteborg 2004-06-19

Göteborg är en stad med både en stolt hårdrockstradition och ett vitalt konsertförflutet.
I början av 2000-talet verkade det dock som om dessa bägge egenskaper hörde forntiden till. De flesta artister tycktes undvika staden i väster på sina turnéer och om någon stor akt dök upp så inte var de hårdrockare. Metaltown är ett välkommet steg i rätt riktning i staden som gav oss både Broder Daniel och deras respektive sidoprojekt.

Norska storstjärnorna Dimmu Borgir kämpade en ojämn kamp med göteborgsvädret. Foto: MGB

Det är inte så att jag inte unnar andra musikgenrer än hårdrock någon framgång, men om jag får välja mellan ytterligare en sprallig pellejöns med hatt och trombon eller ett rejält death-metalband så skäms jag inte för att hänga med de corpsepaintade.

Så, med rötter i Göteborgs popstadsutnämning 2001, hade då Metaltown-festivalen sin premiär år 2004. Jag hoppas att det kommer bli ett återkommande arrangemang och att festivalen även i framtiden kommer kunna dra internationellt stora artister.

Årets upplaga led framför allt av att Göteborg välkommnade hårdrockarna med sitt allra mest arketypiska väder, gråmulet och duggregn en hel dag. Vädermonotonin bröts då och då av enstaka skyfall, likt det som piskade glöden ur Dimmu Borgirs publik.
Det här är väder som kanske främst skulle kunna sätta den rätta förtvivlade stämningen i publiken till ursinniga vanvettspunkarna Totalt Jävla Mörker, men de hade ändå turen att få spela inomhus på kajskjulsscenen.

Ett annat problem var att det var så helvetes svårt att hitta.
Trafikmotet runt frihamnen är ett infernaliskt påfund som kan få den stressade trafikanten att brista ut i ohehjdbar gråt. Att försöka navigera det till fots visade sig vara en nästan övermäktig prövning. trots att vi visste var festivalen var så höll vi på att irra oss in i en återvändsgränd av staket och järnvägsspår.
Som tur var hade någon snäll människa rivit bort ett segment av staketet och vi kunde komma rätt till sist, men det blev helt klart ett minus för brist på tillgänglighet.

Väl inne på området så funkade det hela rätt bra. Festivalpriser har aldrig lockat mig och att behöva pynta ut femtio spänn för en öl är väl inte det som gör mig gladast i världen. Även maten skulle behöva lite mer variation och konkurrens. Samt kanske en smula bättre lager. När jag köpte min hamburgare fick jag den serverad i ett pitabröd, förvisso en intressant kombination, men inte en som lockar till återupprepningar.

I övrigt var det de vanliga stånden med t-shirts och nitläder.
Inget som överraskade, men jag inser ju att man kanske inte lockar fram de mest udda krämarna genom en endagars-festival. Hur som helst är inte kommersen huvudsaken på en festival.

Musikaliskt sett är Metaltown kul eftersom kajskjulet även fungerade som demoscen vilket gav stor publik åt banden RAM och Rising Faith.
Dock tycker jag nog att demobanden kunde fått hålla på lite länge in på kvällen. Jag tror att stora delar av publiken, tack vare det urkassa vädret, valde att stanna hemma på eftermiddagen och inte dök upp på festivalområdet före fyratiden eller kanske till och med senare.

De två stora scenerna var uppbyggda så banden skulle kunna bygga sitt set medan det pågick spelningar på andra scenen. Något som gav intensitet i festivalen, det var inte många tysta stunder minsann.

Jag hoppas att Metaltown återkommer nästa år, då med ännu mer och ännu mer spännande band samt med det kalasväder festivalen förtjänar.
Bananpiren i Göteborg är ett förvånansvärt vackert läge för den som vet hur eländig fult det är längs älvstranden i övrigt.
Lite solnedgångsljus hade kunnat förvandla Metaltown till en riktig kanonupplevelse.

Innehållsförteckning:
Regn
Asfalt
Mängder med musik
Dyr öl

Harald Åberg : 04-06-20