Alice Cooper
Metaltown, Rockscenen 22.30, Göteborg 2004-06-19

Senast jag såg Alice Cooper var 1987 i Johanneshovs islada.
Det var min första hårdrockskonsert och jag var en liten pilt nedflugen från Stockholm för att gå ensam på en konsert med en artist jag knappt kände till. Det värsta med det minnet är nog insikten att många av de som stod i publiken nu på Metaltown inte ens var födda då jag senast såg Alice Cooper. Inte bara gör det Alice Cooper till en gammal räv, det får mig att känna mig uråldrig.

Alice Cooper målade metallstaden röd. Foto: MGB

Alice Cooper är en av hårdrockens absoluta fixpunkter. Även om hans civila alter ego Vincent Furnier spelar golf och är hedersdoktor vid ett kristet college så är Alice fortfarande en oföränderlig häxmästare.

Med en karrär som sträcker sig ända från 1969 och framåt så har Alice Cooper det klassiska problemet vilka låtar som skall ingå i en konsert.
Här har han som sig bör koncentrerat sig på klassikerna och kör med ett par insprängda nyare nummer. Någon surmupp kanske kan klaga på att "Bed of Nails" och "He's Back (The Man Behind The Mask)" aldrig spelas, men trots att jag själv upptäckte Alice den där kvällen 1987 så saknar jag verkligen inte det lama 80-talsmaterialet.

Går jag på en konsert med mannen som gjort tidlösa och odödliga låtar som "Muscle of Love", "Billion Dollar Babies", "Eighteen" och "Schools Out" är det dem jag vill höra, inte någon halvkass ballad som främst utmärkte sig genom att Slash hyrdes in för att spela gitarr eller en visserligen klassisk, men ack så åttiotalsdaterad, låt som var ledmotiv i en trött uppföljare till en klassisk splatterfilm.

Givetvis är det jag, och alla andra nostalgiker, som har tur och nästan varje låt från "Alice Coopers Greatest Hits" (som ju fortfarande är den definitiva Alice Cooper-samlingen trots att den släpptes 1974) ligger i setlisten.

I början av konserten kanske man dock kan klaga på att huvudpersonen själv är en smula trött och surmulen.
Han river av nästan halva setet utan att prata med publiken det minsta.
Det är lite tråkigt från en sån klassisk showman. Men efter en tio till tolv låtar så hettar det till. Danserskan, som är Alice dotter Calico, får sin hals avskuren så blodet sprutar och den klassiska boaormen plockas fram.
Ett kort avbrott för evighetslångt trumsolo och dito gitarrsolon tar dock ner tempot. Men sen är det Cooper-teater för hela slanten.
Calico dyker fram i olika inkarnationer under de kommande låtarna och får finna sig i att bli ihjälslagen av skräckmästaren, men hon får sin hämd till slut när Alice sätts i en tvångströja.

Det ordinarie setet avslutas så klart med "School's Out".
Bland extranumren utmärker sig åttiotalsklassikern "Poison" och sjuttiotalshiten "Under My Wheels", sen är konserten och festivalen slut.
Men vi har ändå fått en rejäl dos klassisk hårdrocksunderhållning av bästa sorten och en bit över tjugo låtar, vilket är god valuta för pengarna.

Inga sopor har kastats på publiken den här gången, som var fallet på Alice första sverigespelning i Lund, och de blodfyllda ballongerna jag minns från åttiotalet hade istället fyllts med konfetti. Kanske har Alice Cooper blivit lite för familjevänlig på gamla dar, men han kan i alla fall fortfarande sätta upp en show.

Innehållsförteckning:
Boaorm
Tvångströja
Scenblod
Så gott som alla klassiker man kan önska sig
Välsignat lite material från åttio- och nittiotalen.

Harald Åberg : 04-06-20