Metallica
Ullevi, Göteborg 2004-05-30

Ett av mina största misstag, musikmässigt, måste ha varit då jag avstod från att åka på Metallicas "...and Justice For All"-turné och istället åkte och såg Iron Maidens "No Prayer For The Dying".
Maiden hade jag ju redan sett, på en bättre turné dessutom, och "...and Justice" är utan tvekan den allra bästa av Metallicas plattor.
Efter det så har jag aldrig riktigt kommit mig iväg på en Metallicaspelning. Jag missade svarta albumet och de skivor som kom därefter har banne mig inte lockat till några konsertbesök.

Det är långt ner till scen för den som sitter på läktaren, men det är mäktigt att se publikhavet.

Efter att ha hört en hel del positivt om spelningen på Roskilde för ett år sedan så var jag dock rejält sugen på att se mina gamla hjältar live.
Att senaste plattan "St. Anger" var ett steg i rätt riktning musikaliskt var ju också en motiverande faktor.
Så när telefonen en dag ringde och Olle frågade om jag är intresserad av en biljett så var det bara lite tvekan för syns skull. Så här i efterhand så kan jag säga att även den lilla tvekan var obefogad.

Glädjebägaren fylls tidigt med smolk då jag inser att vi missat förbandet Slipknot. Jag hade verkligen velat se den arga niomannnaorkestern från Iowa. Men å andra sidan hade tydligen deras spelning lidit av miserabelt dåligt ljud och de hade inte haft några storbildsskärmar igång, vilket hade gjort att jag som satt rätt långt uppe på en läktare förmodligen ändå inget vare sig sett eller hört.
Men efter en stunds väntan så bjuds istället på Metallica, storbildsskärmarna lyser upp med spaghettivästern och Ennio Morricone dundrar ut över PA:t. Folkmassan reagerar på en gång. Det är armar i vädret och öronbedövande jubel. Inte heller blir det sämre när bandet drar igång med mangelklassikern "Blackened". Det är en lysande start på konserten som bara dämpas något av att ljudet högst uppe på Ullevis läktare inte är någon höjdare.

Efter att ha tänt till så rejält så blir det dock en smula kalldusch efteråt i form av "Fuel", en låt som aldrig imponerat på mig och som verkligen inte klarar av att stå rygg i rygg med "Blackened".
Sen tar det sig igen, "Harvester of Sorrow" och "Welcome Home (Sanatarium)" skäms ju inte för sig någon av dem.
På hela taget är det en bra inledning, ljudet är lite dassigt och bilderna på storbildsskärmarna är inte i synk med ljudet av någon oförklarlig anledning.
Sämst är nog ändock den makalöst otajta inledningen på "Welcome Home (Sanatarium)" som får mig att våndas en stund, även om bandet reder upp sig lagom till refrängen.

Sen ska nya plattan plockas fram och Metallica drar av någon för mig oklar ingivelse fram "Frantic", det är inte direkt den bästa låten från skivan.
Stora delar av publiken tänder dock till så något måste de ha gjort rätt. Olle går och köper öl istället.
Lagom till "For Whom The Bells Toll" kommer Olle och ölen, vilket är kanske en så suverän upplevelse som det går att skapa på Ullevi.
Dessvärre plockar bandet ner humöret återigen genom att framföra "I Disappear", en låt jag aldrig fastnat för. Det är mullrigt och odistinkt, vilket kan skyllas på ljudet, och James Hetfield försöker sjunga melodiskt, något han bör hålla sig ifrån.
Sen blir det nya skivan igen, titelspåret "St. Anger" plockas fram och rivs av i ett rasande tempo.

Så här långt har jag faktist varit lite skeptisk till konserten. Så fantastiskt var det inte direkt och lite rädd är jag för att ha slösat biljettpengar som mycket väl kunde spenderats på något vettigare.
Då kommer vändningen.
"Sad But True" dundrar ut över folkhavet och 54000 åskådare sjunger med som en man. Det är onekligen en blytung låt som rycker med lyssnaren.
Utan att tappa farten så går Metallica över in en av kvällens önskelåtar från min sida "Creeping Death" och plötsligt känns det rätt bra att stå där högt uppe på sittplats. Inte nog med att alla runt om kring skriker med men det är rätt mäktigt att stå högst uppe och se 54000 personer ursinningt hamra med armarna i luften och skrika "Die! Die! Die!" i refrängen. Jag drabbas av en obetvinglig lust att citera Saruman från "Sagan om de två tornen" och säga något i stil med:
- The old world will burn in the fires of industry. There will be no dawn... for men.
Men ingen skulle hört mig ändå.

Olle, som har stått och frenetiskt åkallat alla hårdrocksgudar som finns för att nästa låt skall bli "Battery", blir sen äntligen bönhörd och en till metallicaklassiker sköljer över oss.
Vid det här laget är man som publik nästan euforisk. Det sjungs med i så gott som varenda ord och alla ser våldsamt lyckliga ut.
Nästa låt blir "Wherever I May Roam", en sån där riktig publikfriare faktiskt. Vid det här laget är stämningen så på topp att vilken låt som helst hade kunnat få ett enormt gensvar, men nog är "Wherever I May Roam" en av de i särklassmäktigaste de kunde valt.

Balladdags, "Nothing Else Matters", det har börjar mörkna över Ullevi och tändarna åker fram i publikhavet. Jag är tvungen att lämna min plats för en stund men på vägen tillbaka står jag och tittar ut åt andra hållet, ut över en öde stadsdel och lyssnar på de melankoliska tonerna. Hade inte kunnat hitta en bättre låt att inte stå i publiken till.

Hitkavalkaden vill bara aldrig sluta, efter "Nothing Else Matters" kommer "Master of Puppets" och efter den drar "One" igång med bomber och fyrverkerier. Sedan kommer "Enter Sandman", en låt jag nog inte hade trott skulle kunna sätta igång så mycket känslor, men jäklar i min lilla låda vad det stormar, både i publiken och i mig, när de nästan sönderspelade riffen sköljer över oss.

Innan spelningen hade jag önskat mig ett par låtar. De flesta sådana som jag nästan garanterat visste inte skulle spelas, men som jag verkligen skulle velat höra. En sån var "Leper Messiah", en låt som Metallica inte spelat live på år och dag. När James Hetfield plötsligt tillkännager att nästa låt är en från "Master of Puppets" och jag vet att alla de självklara hitsen spelats så känner jag en rysning i kroppen. Mycket riktigt är det "Leper Messiah" som går igång och jag kunde nog inte varit lyckligare just då.
Tråkigt nog inser jag att jag glömt stora delar av texten och det verkar som om min okunskap är delad med stora delar av publiken, så låten får inte riktigt det mottagande som den förtjänar. Men det är stort, riktigt stort.

Nu är det dags att runda av konserten och det görs, givetvis, med "Seek and Destroy". Publiken skriker sig hes och när Metallica efter att ha tackat för uppmärksamheten går av scenen är det inte många som känner sig lurade.
Visst, det finns låtar vi hade velat höra men inte fick, men på det hela taget så var det en mycket bra konsert.

Innehållsförteckning:
Brutalmangel
Mängder av hits
Ett par onödiga låtar
Dessvärre ingen "The Four Horsemen"
Småkackigt ljud
Ont i halsen

Text: Harald Åberg
Bild: Fredrik Lundquist
: 04-05-31