Iron Maiden
Globen, Stockholm 2006-11-18

När jag gick i fjärde klass lyssnade jag på en dålig kopia av skivan "Number of the beast" på min sunkiga gamla bandare.
Jag var trollbunden.
Tänk att det skulle ta över 20 år innan jag fick ändan ur och äntligen ser Iron Maiden live.

Iron Maiden spelar i Globen i mörka november och passar på att utmana publiken.
Många vallfärdar till turnén och väntar sig säkert att få höra en massa gamla hits.
Ryktet om att engelsmännen först kör hela sin nya skiva och sen som en liten slutkläm ger fem gamla klassiker, har nog nått oss alla nu. Många skulle nog vilja ha det omvänt.

Nya skivan ja…
"A matter of life and death" är ändå ett stort lyft jämfört med bandets senaste skivor.
Personligen tycker jag att inget varit helgjutet sen "Fear of the dark" och det är ett tag sedan nu...
"A matter of life and death" har sina svackor som skiva, men håller ändå för att framföras i sin helhet i Globen denna afton. Men åter igen, det är till att utmana många i publiken som vill ha något annat.

"These colours don't run" är bäst på nya skivan och också i framförandet av det nya materialet denna kväll. Helt i klass med Maidens allra bästa låtar. "Brighter than a thousand suns" följer upp och är inte nåt som bländar som tusen solar, utan blir en lindrig solförmörkelse.

"The longest day" och "Out of the shadows" når väldigt högt och solförmörkelsen viker när Bruce Dickinson ber publiken lysa med mobiler och tändare. Nyss nämnde sångare är en av hårdrockens främsta när det gäller sånginsatser genom åren, men denna kväll tappar rösten styrka och fart ibland. Det går ändå vägen, för karlns röst är njutbar även på en lägre nivå.

Vad gäller bandet i helhet så är mitt nyckelord för dem "massiva".
Iron Maiden är massiva. När de riktar sin gemensamma energi ut mot publiken så är det en våg av vi-gillar-det-vi-gör som slår emot oss.
Bandet når fram med detta, trots att de spelar låtar som många i publiken inte hört förut.

Till slut får publiken och tålamodet sin belöning.
Superintrot till "Fear of the dark" ljuder och när publiken äntligen känner igen nåt så ställer sig folkmassan i Globen upp, som på gemensam signal.
Allsång för allätare och allsmäktigt för alla, rädsla för mörkret kan vi alla relatera till och sjunga om medan vi minns mardrömmar från barndomen.

Under låten "Iron Maiden" dyker en stridsvagn upp på scenen bakom Berghagens golfpolare - trummisen Nicko Mcbrain.
Mäktigt!
Publiken jublar när maskoten Eddie spejar ut över dem med kikare från stridsvagnen. "2 minutes to midnight". Oh yes!
Jublet ökar än mer när en sisådär tre meter hög Eddie är ute och går på scenen under utsökta "The evil that men do".

"Hallowed by thy name" avslutar konserten och eftersom den fanns med på mitt gamla kassettband så känns cirkeln sluten när jag går därifrån.
Ja Iron Maiden, helt utan kritik går ni inte. Dryga två timmar konsert är för kort. Ge mig minst 2,5 timme nästa gång. Säg sen åt sprattelgitarristen Janick Gers att tagga ner, man kan tro att han försöker vinna en talangjakt på lokala fritidsgården genom att vara en flaxande pajas.

Innehållsförteckning:
Turnétröjornas turnétröja inköpt
Ena hörselproppen ramlade ständigt ur mitt öra
Ambulansen hämtade någon

Jörgen Krüsell: 06-11-20