Talib Kweli: "The Beautiful struggle"

I tacklistan kan man läsa:
"More blood has been shed over religion than anything else in history. Praise God, not mans ideas. Follow the example of our prophets and have respect for ALL knowledge, however you may recieve it.
Prayer is more than getting on your knees. The way you treat people, the way you live and the music we make are all conversations with God. Broaden your idea of what a prayer can be."

Talib Kweli tillhör den, inte på något sätt nya, rörelsen inom hiphopen som vänder sig mot det materialistiska och våldsglorifierande och istället levererar texter med sociala och politiska substanser. Inte sedan mitten av 80-talet, då med Public Enemy, Boogie Down Productions och A Tribe Called Quest i spetsen, har intresset för denna inriktning inom genren varit större än idag. Denna förändring inom hiphopen som skett under det gångna året beror till stor del på Kanye West, en bohemisk backpacker-producent från Chicago, som med sin debut "The College Dropout" har sålt fler skivor än någon annan rapartist i år. Med hans genombrott har intresset ökat för relaterande artister som Mos Def, Jean Grae, Common m.fl, men framför allt Talib Kweli.

Professors-sonen Talib Kweli är ingen nykomling.
Efter ett par års harvande i underjorden i mitten av 90-talet, signade han med den då mest etablerade underjordsetiketten Rawkus, idag en av de största skivbolagen inom genren. Tillsammans med polaren Mos Def släppte han 1998 den hyllade "Mos Def & Talib Kweli are Black Star", enligt mig en ganska tråkig historia. Inkomsterna från den investerades något oväntant i en bokhandel, Nkiru Books, i Brooklyn. "Train of thought", ett samarbete med producenten Hi-Tek under gruppnamnet Reflection Eternal nådde skivbackarna två år senare. Ett underbart och sammanhållet album som med sin glädje och värme förgyllde hela min höst och vinter det året.
Talib Kweli har aldrig låtit bättre än så.
Solodebuten "Quality" lät vänta på sig till 2002 och nådde inte riktigt upp till "Train of thought"-klass men var ändå ett av det årets mest fulländande album. Med sin bästa låt, svängiga klubbdängan "Get by" fick han sitt stora genombrott.

Nu är han tillbaka med sin andra soloplatta, "The Beautiful Struggle".
Mer påtagligt socialt och politisk medveten, men också uppenbart ute efter de stora pengarna. Förutom Kanye West produktioner märks här samarbeten med The Neptunes, Mary J Blige, Faith Evans m.fl.
Talibs styrka är förutom texterna, hans sätt att leverara dem.
Både 50 cent och Jay-Z har uttryckt sin avundsjuka för Kwelis färdigheter som rappare och textförfattare. Men inom hiphopen handlar det inte enbart om att vara smart om du vill sälja skivor. Istället är det av vikt att vara tydlig, enkel och kunna göra bra refränger. Om Jay-Z har sagts att han till och med fördummat sina texter i syfte att sälja fler skivor. Talib Kwelis styrka kräver att att hans röst är i fokus. På "The Beautiful Struggle" är den i flera fall inte det.

Neptunesproducerade "Broken Glass", en skildring av en flickas strävan efter ett det glamourösa livet i storstaden, är bara ett muller av olika ihopplockade ljud där det är svårt att höra vad han överhuvudtaget säger.
"We got the beat", en kommersiell flört med rockmusiken är faktiskt svängig och skön, men får mig någonstans att fundera vad som hände med de sköna vindbrisarna och lena sandstränderna på Afrikas västkust som man verkligen kunde ta på när man lyssnade på "Train of thought".
Balladerna "I try" och "Around my way" är också bra, men faller ändå platt i jämförelse med tidigare verk.
Godbitar finns det dock.
Öppningsspåret "Going hard" med en pompös inledning av blåsinstrument där Talib spottar ur sig "I got a part to play / we going hard these days / fuck the harder way / we doing it the smarter way", visar vad hiphop handlar om idag och får min uppmärksamhet direkt.
Förutom denna och "We know", en lugnare historia med Faith Evans, som är det närmaste man kan komma i jämförelse med hans tidigare skivor, låter det bästa vänta på sig till sist. "Ghetto show" med Common, "Black girl pain" som gästas av Jean Grae, "Never been in love" och "Beautiful struggle" räddar denna skiva från, inte att vara dålig, men från att vara något mycket sämre än vad man förväntar sig från en artist som Talib Kweli.

Till Talibs försvar måste jag dock nämna de underbara spår som inte kom med på denna skiva på grund av spridningen av skivan på nätet som satte fart redan i början av sommaren. Där fanns guldkorn som "Pullin out tonite", "Supreme" och Beatles-covern "Lonely People", vilka hade höjt statusen på denna skiva avsevärt, synd.

Vill passa på att även flagga för Jean Graes nysläppta "Last Week". Håll även utkik efter Queensbridges stolthet Nas kommande "Street discipline" som enligt rykten ska vara förträfflig.

Innehållsförteckning:
Hiphop på högskolenivå
Det var bättre förr

Jörgen Palm : 04-11-08